Mermelinda vaggar fram och tillbaka mellan
borden. Listan med kvällens reserveringar är fastklämd mellan vänster arm och
ett böljande, kolossalt bröst. Svettpärlor blänker ovanför välmålade läppar.
Hennes skarpa ögon synar stort och smått.
Långa, tjockeleganta fingrar rättar till prästkragar i handblåsta vaser,
flyttar på en kniv en halv centimeter och noterar samtidigt att stamgäst
Jutterberg har anlänt med en kvinna som alldeles bestämt är någon annan än hans
fru. Marlies får ta hans bord, hon känner varken gästen eller hans ljuvliga fru,
det är bättre. Inget utrymme för felsägningar eller pinsam tystnad.
Hon rör sig vant mellan de små öarna av
människor och mat. Varje steg lämnar eftersvall under klänningens pionrosor.
Det här är hennes rike. Hennes restaurang. Ett ständigt pågående vulkanutbrott
av kreativitet och katastrofer som måste undvikas.
Det ligger en servett på golvet vid bord nio.
Hon får be Malin plocka upp den, själv tänker hon inte unna gästerna en
hukningsövning med 166 kilo på knäna.
Någonting rör sig, fladdrande fjärilsvingar av oro och
hopp innanför bukväggen. Vem har lämnat blommorna till henne i köket? Inget
kort, inget brev. Bara en bukett ängsblommor och en lapp med hennes namn.
Stavros, kocken, bara kisade irriterat under luggen när hon frågade honom.
Serveringspersonalen visste inte heller någonting om en bukett blommor och en
lapp. Hon får fundera på det sen. Alla bord är bokade och kvällens
specialiteter står rykande och klara i köket. Sen. När hon är ensam i köket
igen.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten