Fanny och Edith, de dricker starkt kaffe.
Kaffe man inte kan sova av. De ska inte sova. De har förenats i sin undran över
hur ryggsäcken kom till stugan, och de har erkänt föraningar för varandra. Det
är någon i närheten som inte är inbjuden. Det finns ett zoomande i luften, som
av elektricitet, en laddning. Om detta kommer ur deras föraning, en känsla inte
olik den som frambesvärjs av spökhistorier, eller om den är någonting som
finns, som är, som faktiskt zoomar… Det är något att tvista om. Så det gör de.
Om vad som är äkta och vad som inte är. Och vad skillnaden är, egentligen. De
fnissar till och med. Och tar sig samman, lyssnar till knakanden i skogen,
spanar efter ljus. Ljus som inte ska vara där. Som det, där borta. Ja, där. Ser
du? De drar efter andan. En räv! De släpper ut luft. De får sitta länge, med
hjärtklappning som kanske kommer av för mycket koffein. Eller av någonting
annat. Fanny fingrar på yxan som hon har lagt bredvid sig. Edith har kramp i
vaden och träsmak i baken. Vill bra gärna kliva upp, sträcka ut sig. Inte än.
Det kanske kommer någon. Någon som redan är död. Är han det? Edith huttrar. Det
är kallt, fuktigt kallt. Det är vackert. Dimman dansar över sjön. Hon petar in
en benig armbåge i Fannys mjuka sida, titta… De låter sig avledas, en liten
stund. Fanny har spenderat många nätter på verandan, med magin hos älvornas
dans på vatten som enda sällskap. Det är något av det vackraste hon vet. Till
och med en natt som denna. Klockan blir tre. Kaffet tar slut. Det börjar bli
riktigt kallt. De är stela. De börjar undra om de överdrivit. I deras delade
medvetande finns Ediths skräck för hämnd och vålnader och Fannys upprördhet
över någon som förföljer henne och barnen. Någon som måste vara i närheten nu.
Någon som nog i akt och mening fört dem samman. I Fannys hemliga medvetande finns den
riktiga skräcken, hur kan någon överleva att förgiftas två gånger? Han är ute
efter dem, hon vet det. Edith viskar att hon måste gå och kissa. Och då hör de
någonting… Det knakar. En kvist bryts av, den knäcker sönder skogens nattsömn.
Någon där. Ett nattvandrande djur igen? Nej. Fanny griper tag i Ediths arm,
där. En siluett. Jo, det är någon där. Någon som sakta rör sig fram, en mörk
gestalt, någon där, någon träder ut ur skogen. De håller hårt i varandra och
alla modiga planer blundar paniskt. Nej nej nej. Vad nu…?
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten