Han hade föreställt sig detta ögonblick otaliga gånger. Fast han för länge sedan hade tagit ett vuxet beslut, beslutet att ta avstånd från sin pappa hade han hoppats i hemlighet som en liten pojke att de skulle försonas. Han hade snuddat vid tanken att denna stund kanske skulle infinna sig, väl medveten om att denna stund kanske inte skulle infinna sig förrän hans pappa blev gammal och sjuk. Han hade ofta önskat att deras relation skulle likna en vanlig pappa och son relation, han visste att det aldrig skulle ske, fast vad är en vanlig, normal relation egentligen, vem och vilka sätter ramarna, passar och mäter normalheten? Han hade föreställt sig detta ögonblick fast inte längre än så, han hade aldrig vågat sig på att hoppas för mycket, för rädd att bli besviken.
Nu stod han här, han kände sig liten och vilsen, som om världen var ett stort jordklot och han var en liten tummetott. En rullator rullade genom dörröppningen. En äldre man med grå tunn tuppkam och buskiga ögonbryn, iförd landstingets pjyamas var dess förare. Hans lite för stora blårutiga tofflor hasade längst linoleumgolvet. På släptåg hade han ett stativ med dropp, slangarna satt fästade med en vit gasbinda på hans handrygg, den man som gick med och såg till att droppstativet höll sig på rätt avstånd verkade jobba här. På något sätt såg han bekant ut. De bägge männen fortsatte sin vandring längst korridoren samtidigt som Tobias närmade sig sängen som stod längst bort i rummet.
Det var ett intetsägande rum med två sängar, ett separat handfat och ett badrum. Rummet var uppdelat i två delar, ett lakan uppspänt i en stålram på hjul tjänade som en separerende skärm. Sängarna som var av ljusbrunt trä matchade de ljusbruna borden på hjul som stod bredvid. Den första sängen var tom, påslakanet med urtvättade röda ränder hade åkt på sniskan och hängde över sängkanten. Det triangelformade handtaget dinglade ljudlöst i sin fulla längd ovanför huvudkudden. I den andra sängen låg en mager man med slemmet hängande i mungipan. Hans ansikte var insjunket, läpparna torra , formade till ett tunnt streck. Tobias uppfattade ljudet av oregelbundna snarkningar. Bert sov.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten