Ett år tidigare: Årets första helg i stugan.
Hon och barnen. Sol och varmt och dammet yrde. På kvällen satt hon på trappan
och drack ett glas vin, hon åt räkor till. Aiolin var hemgjord. Barnen sov. Hon
hämtade en filt och draperade sig i den när solen inte längre kunde stoppa
kylan från att stiga upp ur marken. Den här sena kvällen fick hon
sin första tankepaus på länge. Tiden hade gått i spinn under vinter och vår.
Tiden hade blivit en rusande spiral av längtan och kärlek, av åtrå och uppfyllelse, av
samvetskval och press. Där hon satt på kökstrappan, satte hon ord på det som
kändes: Det här var inte balans. Inte alls den balans hon eftersträvade. Klart
att hon blev yr när livets premisser ändrades. Det förstår hon och lämnar moget
självanklagelserna därhän. Men nu måste hon kliva fram och bli hel. Berätta om
vad hon behöver. Hon ska inte ställa krav, utan berätta om det på ett vuxet väl
övervägt sätt. Åh, han är så fin. Åh, hon känner sig så levande! Ett år senare skakar
hon på huvudet och önskar att hon tidigare förstått. Att hon inte låtit sig
dras in i hans dans. Att hon i tid känt igen mönstret som
destruktivt. Istället lät hon sig påverkas och anpassade sin egen rytm efter
hans. Hon var nästan aldrig i stugan den sommaren, trots att barnen tjatade och
hon lovat sig- och dem- balans. Han var inte intresserad av landet. Dessutom
kunde det inte gå ihop sig så länge han var en hemlighet för barnen. Så hon
stannade i stan, för att övertyga honom om sin kärlek. Hon trodde, på allvar,
att han var avundsjuk! På att hon hade dem, de allrafinaste. På symbiosen, att
hon var de, att de var hon. Mot slutet av sommaren var hon desperat. Hon
föreslog att de skulle vara öppna nu, att de skulle berätta för barnen. Hon föreslog det, trots att hennes ord hade en falsk klang. Och när han sa nej kändes det- felaktigt,
intalade hon sig- som ett hån, han sa att hon inte kunde nära illusioner om att
han skulle bli hennes nya barnapappa. Det där med fredagsmys framför TVn med
dem, nej det var honom fjärran… Hon blev inte lättad, hon blev inte ledsen. Men
ett rum hon fyllt med hopp, det rum hon till slut förstod var själva
konstruktionen i hennes kärlek, ur det rummet drogs en propp och det
sipprade och rann. Det strömmade och flödade. Och hon kunde inte stoppa det.
Hon ville inte stoppa det, inte längre.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten