Damen tar en klunk kaffe och nickar sitt
godkännande.
”Aromatiskt. Starkt. Som kaffe ska vara.” Hon
dricker en klunk till, koppen klirrar mot fatet, hon nickar igen. ”Jag tror mig
veta det mesta om er. Och ni vet ingenting om mig. Det är en trevlig
utgångspunkt. För mig.” Hon plirar mot dem. Plirandet följs av ett solvarmt
leende: ”Det är mycket avslöjande, att ni bjuder en inkräktare på kaffe. Ni
känner er skyldiga. Och inte bara för fällan ni gillrade, smart tänkt!” Hon rör
vid jacket i pannan, grimaserar. ”Det här blir väl ett vanprydande ärr, kan jag
tänka. Man läker ju inte så snabbt vid min ålder.” Hon suckar, förskjuter
kroppens tyngdpunkt på stolen. Sänker rösten, inget leende eller triumferande
kvar i den när hon fortsätter: ”Ni är hemskt rädda. Annars gillrar man inte en
sådan fälla. Annars sitter man inte på lur och väntar på ovälkommet besök en
hel natt. Det här huset vibrerar av oro. Flickor, ni är jagade. Eller bättre
sagt, ni känner er jagade. Förföljda. Har jag rätt? Jag har rätt. Jag har
alltid rätt. Det är bara en sak jag inte förstår… Hur ni visste att jag, eller
någon, skulle komma?” Frågan tvingar upp Fanny ur den övertrötta och
koffeinstinna förvirringen, tankarna går i spinn. Edith är henne före, Edith
bestämmer att list är lönlöst, onödigt. Om de vill ha svar måste de berätta.
Uppgivenheten drar luften ur hennes svar, gör det knappt hörbart:
”Det var väskan. Jag menar, ryggsäcken. Eller
ja, det som fanns i den… Fanny hittade den här utanför.” Innan de placerade tillbaka väskan i snåret de fann den i, la de fotografierna i skänken. Edith reser
trevande på sig, söker Fannys godkännande och får det. Hon plockar fram bilderna
och lägger dem framför damen.
”Åh. Jag förstår.” Damen rör vid dem,
försiktigt, eller är det vördnadsfullt, eller ömt? ”Ni har blivit fotograferade
utan ert medgivande. Förföljda. Jag vet, jag vet. Det enda jag inte visste, var
att ryggsäcken med ett innehåll som detta låg här. Slarvigt. Mycket slarvigt.”
Hon tar den sista slurken av kaffet, skjuter ifrån stolen och ställer sig upp.
”Det här kräver ett ordentligt brödbak. Var har du bunken, Fanny?”
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten