Efteråt, under ett par dagar efteråt, fanns faktiskt
lättnad. Edith sov gott, för första gången på flera år. Magen lugnade sig, de
sura uppstötningarna blev sällsynta, hon började känna smaker igen, färger
svällde sakteligt in i gråskalan. Hon iakttog Elias noga, för att se vad som
hände med honom. Nu när hon slappnade av, åtminstone lite, verkade han bli mer
vaksam. Han sökte hennes närhet oftare, tog hennes hand när han kom åt, sken
upp när hon skrattade. Han var för uppmärksam på henne. Och han ville inte sova
i sin egen säng längre. Han var rädd, det fanns varelser under sängen, elaka
varelser som kom upp så fort hon lämnade rummet. Och så typiskt, när hon
svarade att det inte var på riktigt och att hon lovade, hon kunde se efter, ja
då tittade han bara på henne som om det var hon som var den ovetande. ”Det
finns ondska, mamma. Jag vet inte varför men jag vet att den finns. Okej?” Så
Edith jobbade med att lugna ner sin son och att återfå aptiten, det fungerade
bra. I ett fåtal dagar. För sedan måste någon ju ändå hitta Ulf? Hur snabbt… ja
hur snabbt gick det, om någon låg… ja…? Det måste väl börja stinka. Komma
flugor. Eller? Man läser ju ibland om sådana som ligger oupptäckta i åratal. Så
alltefter dagarna gick bildades en ny orosböld i magen. Och en dag ringde det,
äntligen, på dörren. Det var polisen. Det gällde en person de hört att hon
kände, ja, kände väl, som verkade ha försvunnit. Visste hon någonting? Nej, det
gjorde hon förstås inte. Han kanske hade åkt på semester? De verkade nöja sig
med det och hon hoppades att polismannen inte märkte att hon knöt och vred
händerna under bordet, borrade in naglarna i huden, hon spände sig så illa att
hon fick träningsvärk. Det gick lite mer än en vecka. Huset drog i henne, men
hon höll emot. Hon ville dit och lukta, känna om hon märkte något. Bara tanken fick
henne att hulka. Hon gick inte dit.
Men det gjorde polisen, till slut.
Hon fick veta det av Elias. Han kom
hemskuttandes och var alldeles till sig över att ha smaskiga nyheter att
överbringa.
”Mamma, mamma, i Nils och Noras hus du vet,
där? Där den där Uffe bor, du vet? Polisen var där, mamma, och de bröt sig in!
Det kan väl poliser inte göra? Det var jättespännande, polisbilar och allt, och
sånt där plastband, och mamma de var snälla mot oss!”
”Men oj då, Elias! Hade Ulf gjort någonting
olagligt?” Elias blängde på henne,
frågan var både dum och irrelevant, tyckte han.
”Han var ju inte där ju! De letade efter han!
Jättespännande. Och vet du, de frågade mig, ja MIG! Om jag visste var han var!”
Elias sprang ut ur rummet, och lämnade henne där med alla frågor. Han var inte
där? Det gick inte. Det gick inte.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten