Irja: Sommarmorgon- dissonans

De höll det hemligt för barnen. Hon ville inte att de skulle veta, så första gången de sågs var enda gången de var hemma hos henne. Det var spännande att ha en hemlighet, och vilken hemlighet sedan, ja, den fick henne att känna sig ung igen, rebellisk, vacker, glad. Han ville träffa henne oftare och hon sa att det inte gick, hon tyckte egentligen hon var en hemsk mor som det var, hon tog chansen så fort barnen lekte hos en kompis. I början av tiden med Uffe kunde hon inte låta bli att jubla inombords när tvillingarna hittade på borta- lekar, för henne betydde det varma kinder och rufsigt hår, lyxiga luncher och ocensurerade skratt. Han påverkade henne påtagligt, det syntes på henne. Kollegorna på jobbet började retas, fråga ut henne, gissa. Men det var för tidigt att säga någonting än, sa hon. Hon hade bara lite kul, svarade hon, och rodnade till kollegornas förtjusning. De uppmuntrade: Hon hade varit ensam så länge. Hon var ung än. Hon skulle ta för sig, sa de. Så kom den gången då han lockade upp henne till sig när hon inte hade barnvakt. Barnen sov. Det var sent och de brukade aldrig vakna när de väl somnat. De var ju faktiskt nio år. Ytterdörren var låst. Bara en liten stund? Ett glas portvin, en utsökt bit gorgonzola. Ett smakprov, så får du gå sedan? När hon väl gav efter höll han kvar henne längre än hon ville. Det var som om han gjorde det med flit och hon blev nästan arg. Men mest på sig själv förstås. Han behövde också ha henne, han kunde inte hjälpa att hon var mor. Det hade han själv sagt ett par gånger. Tittat henne djupt i ögonen, och sagt att hon hade rätt att leva lite också. Att tänka på sig själv, på vad det var hon ville. Det var ju precis det kollegorna sa. Och det var ju därför det kändes rätt, att ta för sig. Att vara odygdig. Att äta kaviar och dricka champagne till lunch. Att ha bubbel i huvudet och välbefinnande i kroppen hela eftermiddagen efteråt när hon stod längs med fotbollsplanen och hejade på tvillingarnas lag. Hon hade krydda i vardagen nu, en äventyrskaramell att avnjuta i smyg. Det var därför hon undrade över dissonansen, en tanketon som inte stämde in. Var det dåligt samvete inför barnen? Hade hon gått så djupt in i det plikttrogna mönstret att det gjorde ont att bryta det? Hon hade svårt att säga nej till honom, var det kanske problemet? Att hon var för snäll helt enkelt. Hon hade fullt upp med barnen och alla måsten, och även fast hon längtade efter honom var det svårt när han bad henne komma och hon egentligen inte hade ork, eller tid. Hur säger man nej och är snäll ändå? Snäll för att förbli värdig och välkomnad. Snäll för att slippa bli ratad. Vill inte tillbaka till det som var, vakuum och tystnad och längtan i stumhet. 

Irja Liljeholm