Det finns sju pelare i den byggnad jag reser tillsammans med en grupp varje gång det är dags för vägledning och coaching av de tonåringar som kämpar med prestationsångest och examenrädsla.
Den första pelaren är andning. Här börjar vi vår resa tillsammans. De flesta vet precis varför de har kommit och kan förklara varför de vill träna sig i att kunna slappna av. Ofta börjar det med rädsla kopplat till skolsituationer, men när vi har format gruppen och börjat nysta kommer ofta så många fler tankar, känslor och frågetecken upp till ytan.
Vi sitter i en cirkel och andas. Tränar oss i att checka in, känna efter hur vi egentligen mår idag. Och vi andas. Lyssnar och kollar in vår egen andning. Tillåter oss att släppa ut magar som ängsligt hålls in för att inte se tjocka ut. Sträcka på böjda tår som spänt avvaktar vad andra säger om oss, hur tittar de på oss? Skrattade de inte nyss när jag gick förbi? Sänka axlar. Släppa ut tummen från gömstället i handen, lossa på de korsade benen, släppa ner armarna som skyddar magen som en sköld. Andas.
Det förvånar mig varje gång hur lätt många av de här unga prinsessorna (då och då en och annan prins) släpper omvärlden och ger sig av. Inåt, mot den magiska trädgård som vi kommer att besöka under de kommande tio veckorna. Så fort gruppen känns trygg dyker de in i sig själva och vaggas av andningens vågskalp mot en ny och samtidigt välbekant strand.
Nio av tio prinsessor tycker att de är tjocka. Även lilla N som väger 43 kilo. När vi delar med varandra vad som inte känns bra i kroppen är det känslan av eller rädslan för att vara tjock som kommer först och oftast. Att faktiskt bara andas och samtidigt smaka på meningar som "Jag är vacker precis som jag är" ändrar energin i rummet på en gång. Några själar andas ut. Får solvarmt gräs under fötterna istället för glas och granatskärvor. Någon enstaka prinsessa blir rädd, tycker det känns provocerande att tänka eller att säga något sådant om sig själv. Provocerande är det absolut. De delar av kroppen som inte håller med protesterar högljutt. Men vi andas vidare, tillsammans, i vår cirkel, andas in vitt ljus, andas ut grått damm. Spänningar, stress, irritation och sorg. Föreställer oss att vi har tjocka rötter som en ek. Rötter som håller oss bundna till jorden men som även kan föra bort den slagg som inte känns bra i kroppen. Handflator är nu öppna och avslappnade, fötter står stadigt, armar är tunga och magar utsläppta.
Nu beger vi oss till den magiska trädgården.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten