Blå folkswagenbuss. Rostig. Gammal dam smäller
upp skjutdörren, mullrandet likt åska förs från tall till björk till buske
genom snår i skog. Vibrerande mark och instängd bildoft. Kvinnor i armkrok och
hjärtslag som kolibrins sång. Mager kropp på brits där inne. Gult ansikte.
Ögonlock som vispar när skogen kliver in.
Stella står med hand på rostig skjutdörr. Ögon
fästa på kvinnorna. Blick med beslut i, utan känsla.
”Njursvikt. Man ser ut så då.” Stella med
rättvisa ord. Se nu, se ni. Vad ni har gjort. Ni. Ögonlock vispar, öppnar upp
för blå blick. Leende som kan förföra ännu kvar. Vacker man. Gul men vacker
utanpå.
”Ni här!” Glädjen. I glädjen handikappet. Grym
oförmåga, kraftig elakhet. Finns fler som han, inte alla är tappade på huvudet.
Eller? Vill förbli i tron på människans godhet. Det är Edith som tänker nu.
”Kom. Du ska få frukost.” Stella stöttar sin
pojke, hjälper honom att sitta. Fyller mugg med kaffe. Tar en bulle. Delar den
i tu. Hejdar sig. ”Oj. Jag glömde vallmofröna! Och det som du tycker så mycket
om.” I handen fröpåse. Strör rikligt över bullens innanmäte. Fanny, Edith.
Betraktar. Arm i arm. Kolibrins sång. Ulf äter. Ler mot dem. Lycklig? Stella
för kaffemugg till hans mun. Med mummel. Så. Siså. Ät nu. Drick. Så känns det
bättre. Ulf. Ögonlock vispar. Stella vägleder honom tillbaka. Ner i kudden, så.
Sitter där på sängkanten och lyssnar till kolibrins sång och andning som.
Blir långsam.
Andning lägger sig ner, vilar litet mer på in.
Rosslar på ut. Fanny och Edith. Arm i arm. Stella. Lyssnar till tystnaden, till
det som var innan och aldrig kan komma åter. Det salta blöta utan ände.
”Gå. Gå nu.”
De går. Två nu. Arm i arm.
Ut ur skogen, in på stugtomten. Stig ner mot
sjön. Långt borta en flytande vågpil av svansviftande glädje. Ett skall som
färdas över vattenytan fram till dem. Bakom skallet båten, åror doppas, armar
viftar. Här är vi. Vi som längtar. Vi som älskar. Här.
Sommarmorgon.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten