Spaghetti. Lax. Persilja, vitlök och citron.
Pinjenötter. Grön sparris. För den som vill finns det ketchup. Och ketchup passar till
allt, tycker barnen, de äter ivrigt, snabbt. Edith och Fanny för en
normaliserad konversation. Den handlar mest om mat, och om kulturen runt
omkring mat. Vad mat betyder. Att den är tröst. Det är den nu också, både den
de äter och den de pratar om. De måste vänja sig lite vid varandra, Edith och
Fanny. De känner varandra egentligen inte så väl. Fanny är stark i kroppen,
Edith bär upp kläder väl. Fannys naglar är ojämna, omålade, lite för au
naturelle, faktiskt. Edith har till och med manikyrerade tånaglar. Fanny har
långt hår, tjockt, ostyrigt, personligt. Edith bär sitt i en slät bob. Det
verkar inte ha varit deras ”typ” som Ulf, Varulf, föll för. Var det då
personligheten? Är de lika där? Trots att de faktiskt inte känner igen
varandra, så där omedelbart som människor av samma sort faktiskt ofta gör? Barnen
får duka undan efter middagen, de två mammorna går ner till sjön och kämpar
tillsammans med att få loss båten från sin förtöjning. De hade lovat barnen en
tur. Det är en sådan där tidig sommarljum kväll. Ingenting är riktigt tyst,
allt lever och lockar och leker. Barnen i orange flytvästar. Nora och Nils
sitter bredvid varandra, de lutar sig båda överbord tillräckligt för att kunna
doppa fingrarna i sjön, som sammet. Fanny ror, kluckar årorna och drar dem alla
ut på djupare vatten. Elias sitter bakom tvillingarna, bredvid Edith. Hon
håller i honom, han har knäna vikta över relingen, bara fötter i vattnet.
Kallare än sammet för honom, kittlande. Och tänk om en fisk kommer och biter
honom i stortån! Fnitter och skvätt. Och insektsstim som brusar runt nära ytan,
och solen som ännu värmer en aning, och luften som klarnar alltefter solvärmen
skingras. En idyll. Men där är också Fanny som ror och ror och söker ett svar hon
kan bli trygg med. Hon förbereder sig på ett anfall. Hon går igenom
redskapsboden i tankarna, hon ska inte låta sig överraskas. Hon gör upp en plan
och ror fort. Årorna vrider skummande kolkar i vattnet, en efter en, som barnen jagar. En idyll på vattnet. Men där är Edith som är lite lugnare nu, fast hon
känner sig mesig, svagare än Fanny, är hon plötsligt beroende av Fannys godkännande?
Hon måste sluta med att lämna ut sig på det här viset! Och Edith är inte dum, hon slåss mot sin hitintills förrädeliga naivitet. Hon känner faran, hon också. Bara det är att förbereda sig.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten