Det finns en ung kvinna. Hon är hoppfull och
hon är livgivare. Hon är på väg att skapa en hel värld. Fulländad magi. Det
finns en ung man, make. Han vill att livet ska börja. Äntligen egen, äntligen
egenhem. Han är ack så stolt, arbetskraftig, han är med plånbok. Hon föder i
smärta, såsom sker. Inuti den ovillkorliga kraften. Hon var Stella. Nu är hon
Mamma. Han. Han var Per. Nu är han Per, Fadern. Han pratar med andra unga män,
de säger samma sak. Det blir bättre. När knatten börjar gå blir det roligare.
Låt kvinnan ha sitt, se till att han själv tar det han vill ha. Så börjar det.
Liksom haltande. Den unga kvinnan uppslukas av en hel ny värld, det kan inte
undgås, hon snavar. Ensamheten är upphävd och ändå återuppstår den. En vacker
ny värld i armarna på en som ibland går förlorad. Inte längre egna slantar. Mer
tvätt än någon kan ta för möjligt. Febrila nätter där hon lycksaligt bekymrad
befinner sig i en ny värld samtidigt som den gamla går under av sömnbrist. Så
en morgon när hon står där och har badat den lille. Det bara händer. Hon står
där med en hel ny värld, han är hal av vatten och tvål. Det smäller i dörren,
han sprattlar till och nyser, hon rycker till. Det är allt som krävs. Han
glider, hon kan känna hans mjuka hud glida genom hennes händer. När han når
golvet blir allt tyst. Huvudet först. Huvudet först.
”Så ni ser. Det är mitt fel, alltihop.”
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten