Dunsarna inifrån är deras startskott och de
kastar sig in genom dörren, med vapnen i högsta hugg. Fanny tänder lampan och
de står beredda att slå hårt mot byltet som ligger vid trappans fot.
Snubbeltråd och såpa, halvvägs uppför trappan. Så Fanny tänder lampan och måste
blinka för att kunna se, hennes ögon bländas efter sommarnattens gråblå ljus.
Edith håller kofoten högt, gutturalt skrik:
”Din jävel, din jävel, nu är det färdigt, din
jävel!” Ja, hon svingar kofoten, svingen kommer ur åratals förtryck som nu
släpper. Det är en kraft född ur slangbellans princip. Edith svingar kofoten,
men siktar inte särskilt väl. Hon drämmer den mot byltet på golvet men träffar
trappräcket istället. Och Fanny blinkar bort nattljuset ur synreceptorerna,
beredd att möta hans ilska. Det första hon ser är en sko. En beige sko, lerig.
Med klack. I storlek 36. Över skon ett ben iklätt svarta strumpbyxor. Med
lodrät söm.
En beige sko med klack, damstorlek. Inte Ulf.
Han har skickat sin nya flamma för att sondera terrängen…? Fanny vänder sig om,
häftigt, förföljd som hon är, de har gått i en fälla? Men ingen står bakom
henne, och ingen står på yttertrappan, det ser hon när hon vrålar och slänger
upp dörren. Ingen där. För att vara säker låser hon dörren inifrån. Vänder sig
till byltet. Som stönar. Edith och Fanny nickar mot varandra. Med kofot och yxa
i hårt grepp, vänder de på byltet med sina lediga händer. Och backar
förskräckta undan. För byltet är en dam. En dam i respektabel ålder, runt de
åttio. Med blod, mycket blod, som rinner från ett hack i pannan. Blek hy.
Slutna ögon. Edith och Fanny ser på varandra, skräckslagna nu. ”Men herregud!
Vem är det här? Vet du vem det är?” Nej, de vet inte vem damen är. Ögonlocken
fladdrar. ”En trasa!” Fanny bestämmer och Edith springer efter en trasa. Edith
baddar försiktigt kvinnans blodiga panna med trasan, dränkt i kallt vatten. Det
finns en stadig puls. Fanny överväger att rusa ut till utedasset och ringa,
enda stället som har täckning, men vågar inte, vem vet om han finns där ändå, väntande. Nej hon är för feg. Tillslut
öppnar damen ögonen. Förvirrad, verkar hon. Drar sakta upp en arm mot pannan,
känner efter.
”Så klumpigt av mig.” Konstaterar hon när hon
ser blodet på sin hand. ”Så väldigt klumpigt av mig.”
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten