Irja: Sommarmorgon- Förlåtelse att ge?

Det susar yrsel i Fannys huvud. Morgonen utanför fönstret är klar, luften lätt och ändå mättad av syre, daggen i gräset släpper loss vattendroppar över hennes hälar, barbacka- hälar i träskor. Några steg bakom henne går Edith. Lika trött som Fanny, men argare. Fanny uppskattar Ediths ilska, hämtar själv kraft att stå upprätt ur den. Själv är hon inte lika engagerad, även fast det nog är ett misstag. Fanny går in först på dasset. Väntar sedan på Edith. De börjar vandringen tillbaka till stugan, stannar halvvägs.

”Vad gör vi nu?”

”Det är oklart vad hon vill.”

”Förlåtelse.”

”Den är inte vår att ge. Kan hon förstå det tror du?” Edith funderar, letar klarhet. Ser ut över sjön. Vattnet övergår i himmel, himmel suddar ut en del av sjön.

”Jag tror vi ska vara uppriktiga. Uppriktiga utan att såra.”

”Då är det du som får föra ordet.” Edith håller med. Inne i stugan spirar doften av nybakat bröd, mättande, lockande doft. Fanny sträcker ut handen efter en bulle på plåten, magen kurrar.

”Inte än!” Säger Stella, och slår henne lätt på den giriga handen. ”Inte än! Vi vill ju inte att du ska få ont i magen. Det finns lite vi måste få gjort först. Sätt på kaffet, Fanny, är du snäll.” De stökar runt, kaffekok, bordet dukas, en till plåt bullar gräddas. När de är redo att slå sig ner hejdar Stella dem igen.

”Är jag förlåten?”

”Stella. Hur gärna vi än skulle vilja, det är inte vår plats att förlåta dig. Du har inte gjort oss någonting ont, hur gärna du än vill tro det. Vi, ja, jag, tycker om dig. Fast du är lite väl rivig ibland, men jag gissar att det är nyttigt. Du har väl märkt att jag lärt mig av dig?” Edith ler försiktigt mot Stella. En Stella som bara nickar, väntar på mer. ”Det är… Det är Ulf tror jag, som borde be dig om förlåtelse. Jag förstår att du älskar honom, men det han gjort mot dig i vuxen ålder är inte rätt. Tro mig, jag vill inte alls förtala honom. Vad du än tror så… så …. Älskade jag honom. Så det… är som så att vi inte kan förlåta dig, för vi har inget att förlåta.” Hon tittar på Fanny, söker mod att gå in i lejonkulan. Får det. ”Det är nog snarare du som borde förlåta oss. Det är ju vi som… Som…” Fanny får upp garden, snabbt och övertäckande:
”Som riggade en fälla i trappan. Förlåt oss.”

Damen tänker efter en stund, de står där och hon tänker. Bestämmer sig.

”Kom. Vi ska gå ut en sväng. Ta med en termos kaffe och ett par bullar. Vi går ut.”

Irja Liljeholm