Tobias blev stående vid fönstret. Utsikten utgjordes av grå betong, parkeringsplatser och cykelställ med plåttak. Lång bort i horisonten tog skogen vid, milslång oändlig skog av tall och gran. Det var som om någon dragit en osynlig linje för att skilja det uppgivna från det förväntansfulla, mystiska. I ögonvrån såg han hur Bert bröstkorg hävdes upp och ner i takt med hans andning. Bert det var så han tänkte på honom som Bert, inte som sin pappa. Ordet pappa var för laddat, det kom för nära var för påträngande. I otaliga terapier och psykologieböcker som Emma försett honom med hade han ältat sin icke relation med Bert. Han ville så gärna läka..För fem år sedan när tvillingarna var 2 år hade han bestämt sig för att sätta en punkt för deras ständiga dragkamp, ja när hans mamma inte längre fann med i bilden så hade han på något underligt vis tagit över en del av hennes roll, vilket innebar att han smutskastades och med honom hans fru. När han väl brytit sig loss var det som att allt kändes lättare. Det kändes riktigt bra, han var plötsligt en fri man, orädd, osårbar. Han var nöjd med sitt liv och någonstans i den vevan hade han börjat läka. Han hade ibland tillsammans med Emma undrat över huruvida hans pappa var helt frisk, kanske hade han någon psykisk störning som gjorde att han bettedde sig som han gjorde? Som sagt var han hade varit nöjd med livet, med att vara tvåbarnspappa och gift. Det var milt sagt inte alltid en dans på rosor, lite sömn, press från jobb och Emma att finnas tillhands på alla möjliga och omöjliga plan, stökiga men samtidigt underbara barn..Sen hade det kommit en tid då han började ifrågasätta sitt val, han kunde inte riktigt sätta fingret på det men något hade börjat surra i bakgrunden. Ungefär samtidigt som tvillingarna hade börjat läsa och skriva lite smått, samtidigt som deras dialoger och diskussioner med honom hade börjat få mer botten och substans.
Mannen som låg i sängen såg skör och sårbar ut tyckte Tobias. Han kunde se tydliga spår av sjukdomen. Tobias var ambivalent, hans ilska, hans rädsla hans besvikelse hade han hängt upp på denna man i alla dessa år och nu verkade han tyna bort framför hans ögon.
Precis när han ville vända om och lämna rummet hostade Bert till och slog upp ögonen.
“Är det du Tobias” frågade han rossligt? “ Jag har väntat på dig”.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten