I samma stund som han tryckte på stopp knappen på telefonen skar en olidlig smärta likt ett blixtnedslag genom huvudet på honom. Ett oljud lika obehagligt som en borr som borrar igenom en betong mur överröstade alla hans sinnen. Han blev stående med fingrarna hårt tryckta mot tinningarna i något som kändes som en evighet. Oljudet ville inte sluta. Samtidigt, parallelt med verkligheten var det som om hans skugga klivit ut ur hans kropp och ställt sig en bit bort för att iakta hans miserabla tillstånd. Varje efterföljande dag, vilken tidpunkt som helst på dygnet kunde han återkalla känslan från denna dag.
I otaliga samtal med Emma hade han ältat sin reaktion. Han hade aldrig varit med om något liknande. Han kände sig förvirrad och liten. Tobias var inte van att förlora kontrollen. Han som alltid visste vad som behövdes göras, som alltid var den som fattade snabba beslut och löste problem, varför kunde han inte ta sitt förnuft till fånga?
Han var inte rädd för döden. Han avskydde cancer, han visste mycket väl hur mycket lidande den kunde förorsaka, han hade sett hur nära vänners familjer tampades med sjukdomen. Han var inte rädd för sin pappa, eller var han det? Ett litet frö av osäkerhet blev liggande, pyrande som en ciggarett fimp.
För länge sedan hade han låst dörren till alla känslor kopplade till sin pappa och sedan slängt bort nyckeln. Deras gemensamma förflutna hade varit kantat av lögner och svek.
För 5 år sedan, med hjälp av Emma, sin trofasta vän och stöttepelare hade han brytit kontakten helt. Sällan hade han tvivlat på äktheten i sitt beslut. Inte förrän nu.
Chocken hade rivit ner hans försvarsbarriärer och öppnat upp fördämningen till många års undangömd ilska och besvikelse.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten