Tobias och Karl fann varandra omedelbart. Gammal vänskap rostar aldrig heter det ju och det kändes som att de visste var de hade varandra direkt. Karl var en av de få som delat Tobias tankar och sorger med honom bakom hans försvarsmur. Att de tappat kontakten när Tobias flyttade till storstaden för att plugga var kanske inte så konstigt. Deras liv hade fjärmats ifrån varandra, först smått osynligt och sedan med större steg, tills de inte hade något mer påtagligt gemensamt. Nu korsades deras stigar igen, här, här i sjukhuset där sjuka och svaga blir omhändertagna av människor som bryr sig. Att Bert aldrig verkat bry sig om varken Tobias eller Karl vad gjorde det till. Han var sjuk nu och behövde hjälp, det var Karls jobb att hjälpa honom. Bert hade vetat vem Karl var, han hade kunnat välja att byta sjukgymnast men han hade låtit bli. Bert hade varit motsträvig och vrång, på dåligt humör och tjurskallig fast Karl var van vid sådana patienter och hade tagit det med en nypa salt.
De tre männen som delade ett gemensamt förflutet tillbringade större delan av dagen i varandras sällskap. Karl och Tobias grävde fram skatter ur minnenas kista, som när de gått på bio och sett ET 3 gånger i rad eller när de åkte vattenrutschbana med byxorna neddragna till knäna för att det skulle gå snabbare, med följden att de nästan flög över kanten i en snäv kurva, eller när de lekte riddare och klättrade i träd och hittade en trädkoja som någon byggt så högt upp att de kunde använda den som utkikspost över hela deras kungarike. Bert låg i halv dvala, han fanns där var närvarande men gjorde inte så mycket väsen av sig. Någon enstaka gång när han vaknade till flikade han in med små händelser ifrån Tobias barndom. Han berättade om två galna älgarna som sparkat på deras sommarstuga och om huggormsboet som Tobias nästan trampade i. Ingen av dem nämnde de svåra, de tunga minnena fast alla visste de att de låg där på lur.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten