Ann-Charlotte: I en egen kokong 13

De sitter i fasters Lena lilla kök och äter hemlagade scones med grädde och jordgubbssylt.
Tobias försöker skaka av sig den olustiga känslan av att vara förföljd. Han är fullt medveten om att faster Lena försöker få honom att känna sig hemmastadd på alla sätt och vis. När det är dax för kaffet flyttar dom sig till de vinröda gamla plyschfåtöljerna i vardagsrummet. Faster Lena berättar att Tobias pappa Bert hade dragit sig länge för att uppsöka läkare. Han hade klagat med jämna mellanrum på att magen inte fungerade som den brukade. Det hade gått så långt att han hade blod i avföringen. När han väl kom i väg till husläkaren skickades han omedelbart till sjukhuset för en utbredd undersökning. Det visade sig att han hade ändtarmscancer och att cancern redan hade spridit sig till lymfkörtlarna. Lena himlade med ögonen, “ja Tobias du vet ju hur envis och omdömeslös Bert kan vara”..”och så vägrar han att stoppa med rökningen till råga på allt, fast läkaren förbjudit honom att fortsätta.” 
Tobias sjunker djupare ner i fåtöljen, det är som att den bredare ryggdelen som är snidat ur mörktbrunt mahogny inkapslar honom. Därifrån har han utsikt över en märklig akvarellmålning. Färgerna är intensiva och bildar ett vågigt mönster av lidelsefull längtan.
Hans faster har verkligen konstnärlig talang.  

Faster Lena forsätter att berätta utan att invänta hans svar. Bert hade påbörjat en serie strålbehandelingar dagen efter att diagnosen hade ställts. För två dagar sedan hade han operarats. Läkarna har tagit bort endel av ändtarmen och han har fått en påse på magen. Det verkade som att läkarna var nöjda med operationen, det var vad dom sa iallafall. Lena hade varit uppe på avdelningen så sent som igår. Då hade Bert varit svag och illamående. 
“Jag nämnde inte att du var påväg hit”. “Jag tycker det är eran ensak, det är inget som jag vill lägga mig i mer än nödvändigt”. “Det förstår jag faster Lena, du har gjort tillräckligt som ringde mig”. 

Tobias ursäktar sig och drar sig tillbaka till gästrummet där han hänger upp de fåtal kläder som han tagit med sig. Han drar på sig shorts och linne och ser till att löparskorna är ordentligt snörda. I luften runt omkring honom hänger fortfarande den där nedtyngande känslan av någon förföljer honom.