Ann-Charlotte: I en egen kokong 23

Det hade gått en månad sedan Faster Lena och Tobias hade hjälpt Bert att installera sig på Enviks sjukhem. De få ägodelar Bert hade satt värde på hade han radat upp på fönsterbänken. Ett gammalt flaskskepp, en japansk prydnads katt i guld som kunde vinka och en liten uppstoppad blåmes. Tobias hade känt igen flaskskeppet, det hade stått i bokhyllan i vardagsrummet och samlat damm när han var liten. Faster Lena hade målat en miniatyr akvarell föreställande en virrvelvind på öppen åker, den hade hon placerat på Berts nattduksbord. På Enviks sjukhem annordnades aktiviteter såsom allsång och bingokvällar. Det fanns tillgång till sjukgymnastik och maten lagades på plats i gemensamt kök. Kortom Enviks sjukhem hade verkat vara ett vårdhem med bra kvalitet, inte ett av de där skandalomsusade privata vårdhemmen som man läser om i tidningen. 

Tvillingarna låg och susade fridfullt på sina huvudkuddar. De hade somnat nästan omgående efter en dag full av lek tillsammans med grannens barn på trampolinen. Efter middagen hade Tobias och Emma bjudits på show i form av dansuppvisning och sång. Rickard hade stått för streetdansen iförd keps, öppen skjorta och tung guldkedja och Emilia hade imiterat sin stora idol Robyn.  
Tobias var tvungen att småle, han var så glad att de hade barnen. När detta var över, när de kunde lägga denna tunga period bakom sig skulle han gärna ta med sig Emma och tvillingarna tillbaks till Vietnamn. Emilia filososoferade ofta över hur människorna såg ut i hennes födelseland, vad dom gjorde, vad dom åt, hur de levde, hur språket lät. Tobias hade märkt att hon ibland hade svårt att smälta in, hon verkade gå igenom någonslags identitetsfas. Rickard å andra sidan brydde sig inte nämvärt om att han var mörkhyad eller adopterad, för honom verkade det vara hur normalt som helst och inget som han ägnade en tanke åt. 

Emma fyllde på Tobias glas igen, han förde glaset till munnen och sippade på det fruktiga vita vinet. De satt på soffan tillsammans, deras fotsular snuddade varandra, de stödde armbågarna på varsin kortända. “ Jag förstår inte varför jag aldrig hört det där om min farfar förrut, hur har det kunnat undgå mig?” “Det kanske är överdrivet, Bert kanske har ljugit ihop det?” “Nej, inte denna gång, jag kunde riktigt känna hans bitterhet”. “Har du pratat om det med din faster Lena?” “Ja, hon beskrev honom som hård och sträng, fast jag tvivlar inte på hans version, det är hans upplevelser, hans verklighet, han har till och med upprepat det flera gånger i telefonen”. “Det verkar ha blivit ett mönster i din familj som upprepar sig, jag tycker det är hög tid att du bryter det mönstret en gång för alla”. “Han verkar verkligen ha varit förälskad i min mamma, det förvånar mig, efter allt som de varit med om efter allt som de förosakat varandra..” “Jag tycker det låter som om han aldrig har kunnat släppa henne..” “Ja, så kanske det är, idag när jag pratade med honom sa han att han inte hade något att leva för längre att han mist allt.