Inne i köket gör Fanny det hon hade föresatt
sig, det som är normalt efter en strandvandring med hund i regnet, hon gör
kaffe och dricker det i en stor kopp, kupar händerna runt den, står med ryggen
lutad mot spisen som är varm. Hon har sagt hej till barnen utan darr i rösten,
allt är som vanligt, allt är bara bra. Tvillingarna har med sig en kompis från
stan, Elias. Han har stora ögon, eller också är det så att han gör stora ögon.
Han är som en hemlighet man inte får veta, en gåta där varje ledtråd leder till
nya trådar tills allt trasslat till sig och man är utan lösning. Kanske han
bara är det för vuxna, eller kanske det bara gäller Fanny, barnen har då
inga problem att förhålla sig till den märkliga pojken med stora ögon. Fanny
koncentrerar sig på att få ordning på tiden och andningen, pulsen
dånar i huvudet, högt, hon hör inte att barnen blivit tysta. Koppen är varm i
kalla händer, händer som handlat eftersom de blev tvungna till det
en gång, hon vickar på fingrarna, länkar dem bakåt i tiden fast hon inte vill och hon
förstår verkligen inte hur den där ryggsäcken har kommit hit. Hon ser inte att
barnen som sitter tysta tittar undrande på henne. Tillslut bryter Nils in:
”Förlåt mamma, det var inte meningen.” Det tar
en stund innan hon förstår att hon missat någonting, hon reagerar för långsamt.
Nora och Nils vrider på sig och fnissar till, Elias ser spefull ut men bara
nästan. Först då ser Fanny bordet, först då ser hon röran och vet att hon i
vanliga fall skulle ha kommit in och satt barnen i arbete med att röja upp, att
torka upp spilld chokladmjölk och söndertrasade korvskivor, ja om allt
verkligen var som vanligt och inte bara på låtsas- vanligt skulle hon ha tagit till irritationen. Man får inte leka med maten! Man kan inte bygga en stad av bröd och en mur av ostkuber, än värre göra en sjö
filmjölk och en å av mjölkchoklad. Korven ska ätas och inte seglas med. Fannys ögon tåras och barnen slutar fnissa. Nora tar koppen ur hennes händer
och Elias leder henne till kökssoffan, Nils sätter sig i hennes knä. Vad är det
mamma, har du ont mamma, det var inte meningen mamma förlåt.
Fanny tar sig samman med en klump i halsen, en
svart klump.
”Det är inte ni mina små, jag är bara lite
ledsen, jag tänkte på något sorgligt, jo, jag tänkte på min morfar.”
Goda Gudinna, skydda och bevara henne. Tänk om
hon åker i fängelse. Vem ska då ta hand om barnen?
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten