“Tobias jag har väntat på dig”, upprepar han. “Ja”.
“Hur mår du, faster Lena berättade att operationen gått bra”
Bert vrider mödosamt sitt huvud mot Tobias, tittar på honom men sluter sedan ögonen.
“Du ser annorlunda ut grabben, har du gått ner i vikt?”
Jag tränar, springer flera gånger i veckan, det är nog det som gett resultat svarar Tobias. “Ha”, Bert liksom hasplar ur sig ett halvdant skratt men kommer av sig då han måste hosta till. “Vissa tränar häcken av sig, jag har inte lyft ett finger och ändå rasar kilona av mig den senaste tiden, titta nu det är ju inget kvar av gubben.” Tobias vet inte riktigt vad han ska säga, han borde säga något artigt som att det inte alls är sant, så farligt är det väl inte, känner att han vill försöka att släta över verkligheten som är så väldigt påtaglig. Det enda han får ur sig är ett “mm”. Bert verkar nöja sig med Tobias torftiga försök till konversation, han forsätter och verkar prata lika mycket med sig själv som med Tobias.
“Då ligger jag här då, som en gammal man, jag har tappat min värdighet, kan inte längre ta hand om mig själv som det hör”, det är för jävligt”!! “Vilket skit liv detta är“ Bert höjer rösten, Tobias ryggar ofrivilligt tillbaks, knappt synbart, beredd på att Bert ska resa sig upp ur sängen och gå bärserkargång. Fast inget händer, Bert ligger kvar i sängen.
Nu kommer Berts rumskamrat tillbaka. Han höjer på sina buskiga ögonbryn mot Tobias, som om han hejjar. Tobias säger hej och kastar samtidigt ett flyktigt ögonkast på den man som först gick bredvid droppet och nu hjälper den äldre mannnen att förflytta sig den sista biten till sängen. På namnskylten som är fästade på bröstkorgen står det sjukgymnast Karl Eliasson. Den äldre mannen vrider sig försiktigt sig att han står med ryggen emot den ena långkanten av sängen innan han koncentrerat böjer knäna för att sätta sig. Trots långsamma rörelser eller kanske just därför ger benmusklerna upp precis innan han vidrör sängen vilket resulterar i att han plunsar ner på rumpan.
Karl Eliasson, kan det vara Karl?
Bert krönar, allas blickar vänds mot honom. Han sträcker sig efter handtaget som befinner sig ovanför sängen och kommer upp i sittande ställning. Där blir han sittande, det verkar som han känner sig yr för han stödjer pannan i händerna. “Tarmen behöver tömmas, jag behöver göra mina behov förkunnar han”.
Karl går fram emot Bert, sätter sig bredvid honom på sängkanten. “Du måste ta det lugnare när du reser dig upp annars kan du svimma, du måste ge kroppen en chans att stabilisera blodtrycket”. Bert säger ingenting han verkar ha fullt sjå med att återfå kontrollen över sig själv. “Jag tror att det du känner är trängningar, det känns som om du behöver på toaletten fast det inte är så, jag ska hämta en sjuksköterska”, säger sjukgymnasten som heter Karl.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten