Fanny rusar upp i sovrummet och letar rätt på
mobilen. Hon tar med sig den ut, springer mot utedasset, det ligger högt och är
det enda stället med täckning. Hon bläddrar och hittar numret till Elias mamma.
Edith svarar snabbt, redan på andra signalen. ”Har det hänt någonting?”
”Nej. Eller ja. Elias är ok. Jag är det inte.
Får jag ställa dig en konstig fråga?”
Två timmar senare sitter Edith i köket med
henne, ute i stugan, lika blek som Fanny är blossande röd. Fotografierna ligger
på bordsduken framför dem.
”jag förstår inte var de här kommer ifrån?
Varför har du de här? Varför har jag aldrig sett dem förut? Det är konstigt.
Jag förstår inte.”
”Jag hade ett förhållande. Med den här mannen.”
Fanny har en bild på honom. Den finns i hennes mobil, i en alldeles egen mapp
och hon får fram den och räcker över telefonen till Edith. Fanny ser oavbrutet
på den andra kvinnans ansikte, vill se hur hon reagerar, känner hon igen honom?
Det måste ju vara så, visst är det så? Hon hade inte väntat sig Ediths
reaktion. Edith börjar skratta. Bubbelskratta, fulskratta. Hon sitter där på
Fannys pinnstol med Ulfs bild i mobilen och skrattar och snorar. Fanny är bara
tyst. Klappar inte om, sitter bara där. Det verkar ta lång tid, det känns
länge. Sedan klingar det ensamma hysteriska skrattet av och lämnar dem där med
Ediths tårar som droppar ner på bordet. Och på något vis får Edith tag i Fannys
händer, hon håller i dem hårt. Edith har långa, smala fingrar med rödmålade
naglar. Men huden är flagad, nagelbanden trasiga, hon klämmer hårt om Fannys
små händer med sorgkantade städnaglar.
”Jag trodde att han var död.”
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten