Irja: Sommarmorgon- Hej Knekt

De har hunnit med tio omgångar av Hej Knekt när regnkranen stängs av. Det blir alldeles tyst både inne i och utanför stugan. Som en förvåning. De stannar i den tillsammans en stund, barnen och Fanny, träden och Sirius och ängen, köksfönstret gapar nu öppet mot sjön, den som lägger sig ner, mättad. Tiden startar igen med ett otåligt skrap när barnen synkront virkar ner sig från stolarna under pladder, som om ett samtal redan pågick och Fanny missat första hälften av det. Sådant händer alltid när Elias är med. De är ute ur stugan innan hon hunnit säga åt dem att lägga undan kortleken, innan hon fått en chans att sjunga gummistövlarnas lov, inte heller hann hon uppmuntra utomhusleken. När dörren faller igen bakom dem lägger hon ner huvudet på bordet. Hej Knekt. Hennes knekt är tillbaka, och dessutom i hennes frizon. En plats hon aldrig delat med honom, hur kan den där ryggsäcken finnas här? Den låg synlig för henne att upptäcka. Hon måste få veta vad den innehåller och hon vill samtidigt fly. Men det var ju så det här började. Att hon frivilligt gick in i rollen och var först följsam, sedan lärde sig parera och till sist att ducka. Sådan ser inte Fannys värld ut, och absolut inte barnens. Det är svårt att säga när det hände och vilken handling det var som fick verkligheten att börja skela. Hon bar länge på den där känslan av otillräcklighet, fast den var hon ju van vid. Den var bara det att den blev allt starkare, otillräckligheten. Kanske allt började halta på allvar när hon försökte berätta mer om barnen och märkte att han inte ville veta. Eller den gången hon ställde in för att Nora var sjuk, hon kunde inte gå ifrån en nioåring med feber. Det måste han väl förstå? Det visade sig att han inte gjorde det. Han tyckte att hon tydligt visade att hon satte honom sist, att hon inte älskade honom. Han tyckte egentligen att han hade rättigheter han också, rätt att vara med kvinnan i hans liv. Hon valde fel, hon försakade både honom och sig själv. Det kändes inte som om det var det hon gjorde, och hon tyckte det var svårt att förstå varför han tyckte det. Men hans öppna förtvivlan var överrumplande. Hon försökte fortfarande då, hon ville fortfarande. Både att förstå och att älska honom. Kraften i hans känslor överväldigade henne, och fast hon inte ville så skrämde de lite. Undrar om det hjälpt ifall hon redan då lyssnat till sig själv istället för till honom? Förmodligen var det för sent. Lönlösa spekulationer. Barnens röster slingrar runt i karusell ute på gårdsplanen. Deras våryra lockar fram solen, den knackar blygt på Fannys fönster. Det Fanny ser, är hur det spröda ljuset lyser upp en grå hinna smuts på glasrutan, och hon ser hur glasrutan omfamnas av en solkig karm. Men hon hör också barnen, det gör hon. 

Irja Liljeholm