Fanny vacklar. Hon vacklar i sitt löfte att
aldrig någonsin berätta. Edith är här som Gudasänd. En gåva. Hon som bekänt.
Och hon är samtidigt en syster. Någon som vet. Hur viktigt är det, att dela bördan?
Känns det bättre sedan, om bördan är delad? Edith gjorde förarbetet, det verkar
så. Och Fanny satte sedan in slutstöten. Tror hon. Fast tvivlet är starkt nu.
Det verkar omöjligt att det inte lyckades. Men hur kom annars ryggsäcken hit?
Med fotografier av dem båda, av hans båda kvinnor? Som om han vill sammanföra
dem. Så kan det väl ändå inte vara? Ulf ringde en kväll och bad henne komma.
Jo, han bad, det var ingen befallning. Han var så sjuk. Mådde riktigt dåligt. Han
krälade, han yrade. Han behövde hennes hjälp. Hon blev fullständigt
flabbergasted, tagen på sängen, stum av häpnad. Han verkade inte ha förstått
någonting av det hon sagt, av allt det elaka hon ropat, trots att han sett på
när hon grävde en vallgrav av avståndstagande. Han kunde omöjligt tro att hon
brydde sig om honom? Han kunde omöjligt anse, att det var upp till henne att
hjälpa honom? Tydligen var det så. Och det kunde ha varit skrattretande, men
det skrämde henne mer än något av det han tidigare hotat henne med, mer än
förföljelserna. Hon skulle aldrig undkomma. Han tillät det faktiskt inte, det
var inte bara en varning. Hon skulle inte undkomma, om hon inte tog makten nu.
Hon var tvungen att ta till drastiska åtgärder. Och nu, just den här kvällen
när han ringde och var svag, just nu hade hon den bästa chans hon skulle få.
Fanny fyllde en gammal nässpray- flaska med vätskan hon förberett under hösten.
Hon hade tillverkat medlet som en besvärjelse. Hon behövde ha någonting att
försvara sig med, om allt skulle gå riktigt illa. Så intryckt i ett hörn var
hon. Så desperat. Nu skulle hon använda det. Han var farlig. Hon måste skydda
de sina. Så Fanny gick upp till honom. Hon baddade hans panna, hon torkade upp
hans olycka. Hon mumlade liksom trösterikt, men orden hon sa var vända ut- och-
in. Hans tacksamhet. Oj, hans
tacksamhet. Hon gav honom medicin. När han somnat, torkade hon av allt hon rört
vid den här kvällen. Hans panna. Kranen. Dörrhandtag. Lampknappar. Ett glas vatten.
Hon tog med sig skurhinken, trasan och nässpray- flaskan när hon gick.
Och sedan. Tystnad.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten