Tobias står i duschen, de varma vattenstrålarna träffar hans nacke och hud och silar sedan i en strid ström mot avloppet. Hans ögon är slutna, han känner sig sömndrukken och är alldeles för trött för att orka med den stundande dagen. Han har sovit dåligt. I hans halvvakna tillstånd verkar verkligheten vara inbäddat i ett suddigt töcken.
I drömmen kom den där flintskalliga mannen tillbaka. Han liksom växte, tornade upp sig, bredde ut sig, han verkade inta all plats tills det inte fanns något syre mer att andas. Tobias fryser, känner hur håren på armarna reser sig. Vattnet forsätter att regna över honom, vattnets kraft liksom tynger ner honom. På något sätt kändes det barnsligt, banalt, han kan inte sätta fingret på det och absolut inte förstå sig på sin fruktan för den där mannen.
Det bankar brutalt på badrummsdörren.
“Pappa, är du klar?” Rickard's gälla stämma.
“Pappa vi har en överaskning åt dig”, Emilia hojtar glatt, “koommeer du?!!”
Innan han hinner svara rycks dörren upp och tvillingarna stormar in.
“Ja jag kommer” svarar han slött. “Om ni lämnar mig i fred så går det lättare.”
“Men pappa, vi har gjort iordning frukosten. Jag har dukat och kokat kaffe åt dig” förkunnar Emilia stolt. Tobias stänger av duschen, virar en handduk runt midjan och stryker leende Emilias kind. Dom har blivit så självständiga så snabbt. Det var ju inte alls så länge sedan han och Emma hämtade sina djupt efterlängtade småttingar i Vietnamn. Sedan dom började i skolan är det som att dom har tagit ett jättesprång ut ur den skyddade barnvärlden och in i en ny okänd värld...Tobias ruskar sitt blöta hår så att vattendropparna flyger över tvillingarna. “Se så gå ut och lek i trädgården, eran pappa ska klä på sig och sen ska jag njuta av frukosten som ni gjort åt mig.”
Emilia och Rickard stormar ut ur badrummet med samma intensitet som dom nyss kom in. Tobias hör hur dom tävlar nedför trappan, badrummsdörren blir stående vidöppen.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten