Han minns henne. Han är en långbent tioåring och hon en solstråle på knappt ett år. Ett näst intill tandlöst leende och fjuniga lockar. Världen rör sig i en långsam, taggig cirkel runt de två. Mamma, pappa, pappas skräniga vänner. En sårbar lycka, en darrande vattendroppe på ett blad, en droppe som vilket ögonblick som helst kan tappa fästet och falla mot marken. En bubbla. Men mitt i bubblan, hon och han. Hans soligaste stunder är när hon kommer tultandes med de små knubbiga armarna vidöppna. Dregglande lycka. Syster och bror. Sanning. Kärlek.
Hon torkar svetten i pannan med sidenblusens ärm. Går bort till kylen med kofoten i handen. Tar ut en flaska Chablis. Öppnar men orkar inte hämta ett vinglas, tar vattenglaset som står på marmorbänken sen i morse. Någonting rör sig djupt inom henne. Någonting håller på att hända. Om hon bara kunde placera vad det var. Hon dricker törstigt och ivrigt med djupa klunkar. Vänder sig om, fortfarande med kofoten i handen.
Plasten är virad i flera lager och hon får tålamodigt snurra tillbaka, befria innehållet från sina skyddslager. Lådan är mörk och hon kan inte se vad det är först men känner kall sten mot händerna. Hon blir ivrig och bankar med kofoten för att få bort plankorna från ena sidan. Några solstrålar letar sig in och finner små ögon. Ett pärlhalsband. En snabel.
Det är en sagolikt vacker stenstaty av en elefant. Ganesha, elefantguden. Huggen i granit, tung, elegant, ändlöst kärleksfull. Gråten stigen inom henne och hon har ingen ide varför. Vem har skickat henne en staty av en elefant? Och varför? Hon letar på lådans botten efter ett tecken, ett kort, ett brev. Ingenting. Bara en gudomligt vacker elefant som nu har landat i hennes lilla kök.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten