Irja: Sommarmorgon- Knåda!

Damen som kommit på oväntat besök vill först ha kaffe klockan tre på morgonen, och sedan, vid halv fyra, vill hon ställa sig och baka bröd. Fanny protesterar:

”Men… Men? Måste ni inte vila er lite? Så kan jag skjutsa hem er sedan?”

”Struntprat. Det var inte för att vila jag kom hit. Siså, var har du bunken?”

”Jag har inget mjöl.”

”Det hade jag väl tänkt.” Damen nickar belåtet och öppnar sin rejäla handväska. Däri har hon två påsar mjöl, tre paket färskjäst, en liter mjölk, en påse med frön, ett paket smör… Edith och Fanny hickar förvånat skratt. ”Jag kom hit för att göra frukost åt er, så frukost ska det bli. Ni får hjälpa till, nu när ni ändå är vakna.” Hon delar ut befallningar och de lyder, ty vem gör inte som gamla damer kräver? Snart står Fanny och Edith med varsin deg att knåda framför sig.

”Knåda ni ordentligt, inga halvmesyrer. Jag sätter mig här en stund jag. Som jag sa, jag vet vilka ni är. Ni är starka, självständiga kvinnor. Ensamma. Alltid duktiga. Högpresterande som det heter numera. Ni har barn, med män som inte klarade av att ni var så kapabla jämt. Så nu gör ni allt själva, det blir lättare så. Det är skönt att slippa förklara sig hela tiden, eller hur? Och att slippa ouppfyllda förväntningar… Under allt det där starka och dugliga finns hål i själen. Hål som gör att man inte vågar misslyckas, att man aldrig ger upp. Och ensamheten bränner illa, det gör den. Men som ni nog är på väg att lära er, förblir den som alltid är så förbannat duktig ensam. Den som inte vågar be om hjälp, den som inte vågar släppa stoltheten, den får fortsätta ge och aldrig ta emot. Knåda mera nu. Hårdare. Det var därför han kunde ta sig in. Han har erfarenhet av er sort. Ni är av samma sort, det trodde ni inte va? Så olika i allt. Men lika i hjärtats irrgångar. Jo. Knåda sa jag ju!” Edith vilar med handflatorna på den varma degen, hon lyder inte den sista oartiga uppmaningen. Upprördheten flammar röd på hennes kinder och hals.

”Jag ska säga dig!” Hon hackar med tårar i klangbottnen: ”Du… du är elak. Vem har givit dig rätten att prata så om mig? Om oss? Och sedan befalla, ja befalla!, oss att knåda? Du är respektlös. En simpel, simpel lagöverträdare!” Sälta rinner längs med heta kinder. Fanny lyfter kletiga händer från sin deg, lägger armen om Edith, försiktigt för att inte kladda ner henne.

”Hon har rätt, vad är det för mening med att du sitter här och är besserwisser?” Damen nickar.

”Jaså, ja, självklart, vi är tillbaka vid den frågan nu. Varför jag är här.”

Irja Liljeholm