Pappa försvann en dag. Hans högljudda vänner likaså. Mamma väntade spänt i ett par veckor, sedan slutade hon kliva upp ur sängen på morgnarna. Någonting gick sönder. Hon glömde bort att fixa mat, försvann, var inte på plats i kroppen längre. Det var bara ett skal som låg livlöst mellan de solkinga lakanen.
Han, pojken med långbenen, tog hand om solskensflickan så gott han kunde. Bredde mackor, kokade välling. Läste sagor. Han visste att det bara var en tidsfråga innan någon från byn skulle knacka på. Se kaoset och smutsen. Myndigheter skulle kallas in, han och hon skulle bli åtskilda. Mamma skulle nog bli inlagd någonstans.
Han tittade på flickan som satt på trasmattan i köket och lekte med sin tygåsna. Halsen och hjärtat värkte. Han måste vara modig. Göra det ofattbara.
Han hade iakttagit Elin ofta, på avstånd, i hennes trädgårdsland eller på stigar inne i storskogen. Hon var speciell, det förstod han. God. Stark också. Flickan måste hamna hos henne.
Han gick med tunga steg till den äldsta eken vid Lumlaklippan, lade handen på uråldriga rötter och bad en pojkes förtvivlade bön.
"Gode Gud. Hjälp min lillasyster att få ett bra hem, med mycket kärlek. Amen."
Värken i halsen exploderade till tusen stjärnor som spred sig i hela bröstkorgen och rann i osynliga strömmar av torra tårar längs kinderna.
"Jag kommer och hämtar dig en dag, syster min. Jag lovar."
Geen opmerkingen:
Een reactie posten