Damen reser sig upp, med viss möda, det måste
erkännas. Skulden slår till när de ser det. Ändå hjälper vare sig Edith eller
Fanny henne. Oförskämda gamla tant, ibland är tankar synkrona, speciellt elaka
sådana, de är lättast att överföra. Den gamla kommer fram till dem, stark hand
kramar degarna, trycker i dem, först Fannys, sedan Ediths.
”Lite till. Lite till, snälla ni, om ni vill
vara så vänliga?” Välmodulerad stämma med en gnutta ironi i och tillhörande
hållning.
”Tja. Om du säger så. Jag har ju inget bättre
för mig. Som att sova, till exempel.” Fannys muttrande dryper av ironi, men
damen är oberörd. Damen skrapar med stolen när hon sätter sig ner vid
köksbordet, betraktar dem utan distans den här gången:
”Det är lurande lätt, det han gör. Han smickrar den som
verkar opåverkbar av smicker, den sort som ni är, en sådan som tror att den som
ger komplimanger ljuger, så hård är självkritiken. Han forcerar fram möten och
jag tror faktiskt att han på allvar är förälskad. Han skämmer bort och lockar
och värmer. Han skapar ett eget rum. Ett eget rum bortom alla plikter och all
duktighet. Och när hans objekt, ja just objekt, ger upp sitt motstånd och slappnar av, ja då
börjar kraven. Krav på mer tid, på mer uppmärksamhet. Det verkar som om han
inte förstår vad nej är. Han tar till trakasserier. Hot. Han använder alla
kanaler. Sitt objekts kollegor, familj, barn, han karvar fram fula spår i sociala
medier. Allt trappas upp. Det enda som hjälper är att kapitulera. Det börjar
ruttna, det starka, det självständiga. Kvar finns bara hålet i själen kvar,
elastiskt, töjbart. Han hånar, han lockar, han baktalar, han lurar. De som kan
flyr. De flyttar. Försvinner. Andra går ner sig i hopplöshet. Och sedan finns
några som ni. De som har en pyrande ilska de kan hitta. De som hittar någonting
att använda som ursäkt. De som är handlingskraftiga. Ni. Ni båda. Jag vet.”
De slutar knåda degen, står uppsträckta stela.
Hon vet? Vad. Hur. Vad nu?
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten