Barnen tisslar utanför fönstret, skiljer på sig, rusar i vida cirklar, skrattar högt. Hon är dem,
de är hon. Och ändå gick hon vilse. Hon gick på myten och trodde att det inte räckte
till. Att hon valde fel. Att det var någonting annat, att välja sig själv. Att
hon måste lära sig att välja bort de små till förmån för sig själv. Även det för
deras bästa i slutändan, för vem vill ha en alltigenom självuppoffrande morsa?
Tala om skuld. Det Fanny glömde, var trädets årsringar. Hon glömde alla de jag
och upplevelser och möjligheter som måste finnas i en människa för att hon ska
kunna bli hel. Det som somliga kallar för att både äta kakan och ha den kvar.
De somliga som också säger att skomakaren skall blifva vid sin läst. Det är ofta samma själar som retas att hon tror hon är något. Fanny för
händerna över ansiktet, masserar tinningar och föser undan hår. Hittar en
gummisnodd i fickan och binder fast alla halvtorra tovor i nacken. Städa. Det
finns damm på hyllorna. En hinna klibbar på porslinet. Spindelväv i
hörnen. Muslortar under spisen. En blå väska i skrubben. En blå väska i
skrubben. En blå väska i…. Fladdrande hjärta och blossande kinder, het andning.
Dragkedjan knastrar och öppnar upp till innanmätet. Där ligger stora bilder, de är lite större än halva A4- format. De flesta är svartvita, några är infärgade med pasteller. Det är fotografier av hennes barn när de
leker ute på gården. Och hon själv när hon sover. I sin egen säng. Och där finns närbilder av Elias. Och av Elias´ mamma som skrattar. Och sedan ett när Elias´ mamma tittar ut genom ett fönster, hon blänker
av himmelljus som speglas i glaset, hon ser inte lycklig ut, inte alls. Och se där, Fanny
själv när hon kliver in i bilen, sammanbiten. Nora som ser ut att slå Nils i ansiktet.
Fotografier i en ryggsäck gjord för en kamera och ett stativ. Fotografier i en
blå ryggsäck hon köpt nere hos Westins. För att ge den till sin hemliga
älskare, Ulf på 5an. Som hade en hobby. Och blev så glad. Hjärtat stampar,
andningen hetsar, det susar i huvudet. Utanför köksfönstret springer barnen i
kapp med Sirius. Fanny går ut på farstutrappen. Ropar till sig Elias. En akut
verklighet, vad har han gjort? Han kommer, frågande, och hon räcker fram väskan till honom, liksom befallande. Elias, du hade
glömt den här ute. Ett påstående, inte en fråga. Elias som hon inte kan läsa av
är denna gång lätt att förstå. Närå, ärintemin. Allrisettenförut! Och han studsar undan. Nej, väskan är inte hans. Han har ingen aning. Och Fanny slåss mot sin impuls att fly. Men var
ska hon ta vägen, hon och barnen? Och varför? Ulf är ju försvunnen. Kanske död? Han borde
rimligen vara död. Visst borde han?
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten