Andas in, andas ut. Hans andetag gör små hummande läten samtidigt som bröstkorgen rör sig upp och sedan neråt. Tobias andas medvetet men samtidigt instinktivt. Han springer i ett långsamt njutningsfullt tempo och känner den mjuka skogstigen under skorna i varje steg han tar.
Omkring honom enkom grönt, likt en ridå av grönska. Stora ståtliga uråldriga trädstammar med massiva grenar och tätt bladverk bildar en osynlig hinna av avskildhet. Vilken kontrast mot hans annars så hektiska liv. I en millisekunds flits ser Tobias bilden av en fetlagd flintskallig man som hotfyllt hytter med näven. Sen är han tillbaka, hans kropp söker en fast löpar rytm samtidigt som hans fötter parerar ojämnheterna, sanden, kvistarna, grenarna på stigen. Han förnimmer det höga intensivt gröna gräset i kohagen som han just paserar. Någonstans långt bort ljuder en kyrkklockas slag.
Tobias reflekterar inte längre över ljudet av sina andetag, hans sinnen väver trådar mellan nuet och det förflutna. Det är som om han har slutit in sig i sin egen kokong.
Utanför hans medvetande befinner sig resten av livet; människorna, hundarna, barnen, bilarna, flygplanen, avgaserna, trängseln, livet, döden, glädjen och smärtan.
Tobias springer, hans händer är lätt knutna, hans armar lagom spända, han rör sig i en behaglig rytm nu. Magen pirrar fjäderlätt, det gnistrar till i benen av igenkännande. Starka, smidiga ben som sprintar från backlinjen mot motståndar lagets mål och tillbaka. Ben som bär minnen av fotbolls rasterna med killgänget och Marie på mellanstadiet.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten