Fanny och Edith knyter samman händerna den tid
det tar att resa sig, bekräftar, det är nu. Benen darrar av den timslånga anspänningen,
av stelhet, av koffein. Benen darrar när cellerna signalerar fara och kräver
flykt, en flykt som redan pågått för länge, åtminstone för Ediths del, och som
de nu ska göra slut på, för alltid. Fanny gör sig klar och tar av skyddet på
yxan. Jo, skyddet var fortfarande på, eggen är rakbladsvass och hon ville inte
riskera att skära sig. Edith håller i en kofot. Jo, en kofot. Hon kunde också
ha valt sågen, men det verkade lite konstigt och svajigt. Fanny föreslog
faktiskt en brödkavel. Då bröt de ihop, lite grand, fnissade åt det löjeväckande. Som om detta var ett ofarligt äventyr. Som om de bara skulle ut och smyga,
på skoj. Men nu, där de står och sträcker på benen, nu när de kikar fram ur
krusbärsbusken, nu känns det inte skoj alls. De gissar att Han är där inne, att
Han är arg. Att han ska hämnas. Det är därför de rodde ut med barnen. De rodde
bort med barnen. Rakt över sjön, in över ån, ända fram till handelsboden. Och
där stod Rut med bilen och undrade, men gjorde som de bad henne. Rut, Fannys bästa
vän, Fannys nästan- mamma. Barnen protesterade inte, eftersom det var Rut. Så
nu är huset tomt. Och Fanny och Edith har suttit hela kvällen och nära nog hela
natten i krusbärsbusken. Den sticks. Och de är båda runt fyrtio. Unga om de får
säga så själva, men ändock benägna för stelhet. Det är dags. De nickar mot
varandra, klämmer hårt om sina vapen. De smyger nu, de tar sakta trappans steg.
Bredvid varandra, beväpnade. Redo att anfalla, helst utan att behöva använda personligt våld. Faktiskt. De står utanför dörren, den olåsta, de väntar. Ser
varandra i ögonen, och väntar.
Där.
Ett brak. Ett skrik. Det bullrar och dunsar
och smäller. Del ett av planen är i hamn.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten