Förbannade kärring, häxa, jävla gubbstrutt, skiit!! Orden studsade fram och tillbaks inuti Tobias huvud. Ett illtjut slank ur hans strupe och färdades in ibland buskarna. Han skyndade på stegen, förökte skaka av sig sitt förflutna. Ännu ett bestialiskt vrål undslapp honom. Först kändes det befriande men sen skämdes han.
Det var ju inte hans fel att mamma haft en annan. Såklart att pappa blev arg och svartsjuk. Svartsjuka kan få en att göra hemska saker. Pappa hade förklarat att ingen går ostraffad som sårar en annan, han, Tobias skulle väl aldrig våga såra pappa? Han stod ju på hans sida?? Vem kunde man lita på? Visst älskade pappa honom men varför kändes det oftast som tomma ord? Tobias hade aldrig varit tillräckligt bra, det fanns alltid någon annan som var bättre, någon annan som dög i pappas ögon. Men han försökte ju allt vad han bara kunde, såg han inte det? Äsch vad spelade det för roll, pappa hade ändo aldrig tid att finnas till när han verkligen behövde honom.
Det började komma tillbaka nu. Ville han verkligen det? Det var fragment av känslor, bilder, ord, lösryckta ur sitt sammanhang. Han kände sig som ett barn fångat i en vuxen mans kropp.
I sandbacken rushade han ursinnigt upp och ner, upp och ner tills det kändes som att bröstkorgen skulle explodera. Då först segade han ner på knäna med händerna för ansiktet och grät.
När han vände tillbaka till parkeringsplatsen där han ställt sin cykel såg han att det bildats en folkmassa lite längre bort. Han passerade en demolerad cykel tillsynes slarvigt slängd i slänten. Sen såg han att korsningen var avspärrad. Ambulans och polisbil var på plats. Ett ungt par satt inlindade i filtar på marken. Han såg bilen vars framruta krossats. Två ambulansmän lyfte precis upp en bår med ett lakan ovanpå.
Tänk att ett liv kan släckas så snabbt. Utan minsta förvarning. Utan möjlighet att ta farväl..
Geen opmerkingen:
Een reactie posten