Edith darrar och mår illa, hon sväljer hårt,
hon får svälja ner en sur uppstötning. Det är äckligt och otäckt och vad gör
hon här? Varför åkte de inte tillbaka till stan, som hon föreslog? Varför gick
hon med på Fannys dumma plan? Hon kikar på Fanny för att få tröst, för att få
hopp, för att hitta på något sådant här idiotiskt måste man ju vara dumdristigt
modig, det hoppas Edith. Och stark, det också. Fannys ögon blänker stora, hon
gråter väl inte? Fanny ser en silhuett, en figur, någon som smyger fram snett
bakom huset, fram emot huset, närmar sig dem. Personen är lätt böjd, som om man
blir osynligare av att böja sig ner mot marken. Hon förbannar deras situation
men kan inte stoppa något nu. Edith ville åka in till stan, men det skulle ju
inte få problemet att försvinna. De måste få reda på om det är Ulf som lämnat
ryggsäcken till stugan. De måste ta reda på hur farlig han är. Fanny är stel.
Hon spänner sig, biter ihop, och blir ännu stelare, annars skulle hon börja
hacka tänder. Om hon släpper bettet har hon ingen kontroll längre över käkarnas
rörelser, det är en märklig upplevelse, nästan intressant. Fanny och Edith
lutar sig båda framåt, koncentrerade på vad de ser, adrenalinet rinner till
inför vad som kommer att hända. Personen, kan det vara Ulf?, går sakta fram mot
stugtrappan. Huset är släckt, gardinerna fördragna. Sakta rör sig individen upp
för trappan, ett trappsteg i taget, ena foten, andra bredvid. Stilla en stund.
Så ena foten, andra bredvid, stilla. Spejar. Lyssnar säkert, vill inte bli
hörd. Sista steget upp. Och fram till dörren. Känner på handtaget, borde inte
vara låst här ute på landet, kanske borde det vara låst om en ensam kvinna bor
här som precis fått fotografier i present? Fanny och Edith dividerade om det en
god stund. Då de enades om, att de skulle ha mer kontroll inomhus än utomhus,
bestämde de sig för att lägga tillbaka ryggsäcken i buskarna och låtsas som om
Fanny aldrig hittat den. Det var lite förvirrande. Ingenting var logiskt. Men
hotet känns verkligt. Dörren är alltså olåst, såsom brukligt är på landet en
alldeles vanlig lördagsnatt hemma hos alldeles vanliga människor. Hemma hos
sådana som inte inlett förbindelser med bindgalna män, sådana som inte
tillverkar gift till hemmabruk, tja, speciellt hemma hos sådana som aldrig
använder egentillverkat gift för hemmabruk på bortaplan… Dörren är olåst, och
personen som står där, som hukar där, känner på handtaget och öppnar den. Och
går in.
Scenen tillhör nu Edith och Fanny.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten