Mermelinda rörde i grytan med bubblande polenta med ryckiga tag. Den guldgula massan sjöd som tjock, livsfarlig lava. Vreden som rörde sig inom henne likaså, het och trögflytande.
Vem var det som försökte störa hennes lugn? Någon hade lyckats lirka upp en dörr hon inte kände till. En öppning till någonting mer, någonting hon kände igen men inte förstod varför. På grund av en jävla elefant. Vad var detta för någonting? Hon som hade varit så lycklig, tunglycklig som mormor Elin alltid sade, med sitt liv i staden, med sin restaurang och sin sprakande men också trygga matlagarverkstad. Och så kommer det någon som med några blommor och en stenelefant kan rubba hela balansen? Hade hon kanske förträngda drömmar om en prins på en vit springare, drömmar som nu plötsligt steg till ytan och gjorde henne helt labil? Var det kärlekslängtan det handlade om?
Hon kände gammelmödrarna komma närmare men skrapade ännu hårdare med träsleven i pannans botten. Nej. Hon ville inte ha råd och ville inte ratta in kärleksfulla visdomsmeddelanden. Hon ville vara arg och hon ville bli lämnad i fred.
"Vem har du tänkt servera den där stackars polentan till?"
Stavros satt på pallen vid kakelväggen, hon hade inte hört honom komma in.
"Vi måste prata. Om elefanten i rummet" Han kluckade.
"Väldigt lustigt."
"Nej, jag menar allvar. Den är vacker. Väldigt speciell. Var har du köpt den?"
Stavros var klok och intuitiv som få. Han verkade ana att någonting var i görningen men hon hade ingen lust att förklara.
"Det är en present."
"Jag tycker att du borde sätta den i köket. Den kommer att vara bra för maten. Kanske kan den till och med rädda polentan du håller på och misshandlar där."
Mermelinda lade ner träsleven på marmorbänken med en smäll, strök bort några svettiga hårtestar från pannan med handen baksida, vände sig om med hela sin imponerande tyngd och elegans och spände ögonen i sin vanligtvis älskade kock.
"Nu lyssnar du på mig, kockskrälle. Du kan fixa polentan till kvällens specialitet själv, om det ska vara så. Om du sedan har lust att flytta omkring en stenstaty som väger hur mycket som helst så har du absolut min välsignelse. Du verkar ju veta precis hur allt borde gå till här, i min restaurang."
Hon drog av sig förklädet och kastade det bort mot Stavros som helt lugnt satt och tuggade på ett äpple, innan hon stormade ut ur köket på klapprande klackar.
Stavros log. "Damen är upp och ner." mumlade han när han reste sig och gick bort till trälåren med den utsökt vackra elefanten. "Det bådar gott."
Geen opmerkingen:
Een reactie posten