De står på verandan. Morgonälvorna dansar
under trädens kronor. Fanny och Edith väntar, ryser i svag bris, den smeker
fjunen på deras hud. Stella begrundar, beslutar. Går före ner för trappan,
handen hårt om räcket. De följer efter. Edith tar Fannys arm, de trycker till,
de är nära nu. Trion makar sig över det morgonhala gräset. De träder genom lätt
luft, en luft utan tryck. Stella för dem över stigen mot tomtens utmark. Hon
haltar med rak rygg, rösten bär när hon berättar.
”Ulf kom till mig, förstår ni. Han gjorde alltid det, till slut. När det gick fel, eller när han blev svag. Eller sjuk. Jag insåg snabbt att något var rejält fel. Jag känner min sons historia, som ni vet. Mina misstankar var snabbt formade. Dessutom har jag mina kontakter. Jag vårdade honom hemma för hans förgiftning. I veckor. En förgiftning han överlevde för att han tydligen fått i sig två olika, konkurrerande giftiga substanser. Jag vårdade honom, men han hade på sätt och vis tappats ner i golvet med huvudet före ännu en gång. Det är mitt barn, mitt barn... Så jag lirkade ur honom hans senaste historia. Han berättade två. Han var så ovetande kärleksfull när han berättade! Han visade mig bilder. Han är sjuk, han är så sjuk. Jag fick med honom i familjens gamla folkabuss. Vi kampade i den på 60- talet. Den håller än, och vad man än säger, på den tiden var kvalitet och hållbarhet standard. Det var innan marknadsekonomin heligförklarades. Ändock. Vi höll vakt utanför ditt hus, Fanny. När vi äntligen såg dig, tog du med dig barnen och den där lustiga hunden hit ut. Vi följde efter. Första natten fick jag fatt i Ulf när han stapplade längs med sjön, det blåste kallt, regnade. Han ville upp till dig. Jag hejdade honom. Jag såg inte att han glömt sin ryggsäck. Det missade jag. Vem vet vad som hänt, om du inte hittat den.” De kommer in i skogspartiet som avskiljer stugtomten från vägen. Istället för att gå mot vändplanen där Fannys och Ediths bilar står, viker Stella av ut i skogen, sneddar hon genom den. Blåbärsris knastrar under skorna, björksnår snärtar dem på benen. Till slut stannar Stella. Hon pekar.
”Ulf kom till mig, förstår ni. Han gjorde alltid det, till slut. När det gick fel, eller när han blev svag. Eller sjuk. Jag insåg snabbt att något var rejält fel. Jag känner min sons historia, som ni vet. Mina misstankar var snabbt formade. Dessutom har jag mina kontakter. Jag vårdade honom hemma för hans förgiftning. I veckor. En förgiftning han överlevde för att han tydligen fått i sig två olika, konkurrerande giftiga substanser. Jag vårdade honom, men han hade på sätt och vis tappats ner i golvet med huvudet före ännu en gång. Det är mitt barn, mitt barn... Så jag lirkade ur honom hans senaste historia. Han berättade två. Han var så ovetande kärleksfull när han berättade! Han visade mig bilder. Han är sjuk, han är så sjuk. Jag fick med honom i familjens gamla folkabuss. Vi kampade i den på 60- talet. Den håller än, och vad man än säger, på den tiden var kvalitet och hållbarhet standard. Det var innan marknadsekonomin heligförklarades. Ändock. Vi höll vakt utanför ditt hus, Fanny. När vi äntligen såg dig, tog du med dig barnen och den där lustiga hunden hit ut. Vi följde efter. Första natten fick jag fatt i Ulf när han stapplade längs med sjön, det blåste kallt, regnade. Han ville upp till dig. Jag hejdade honom. Jag såg inte att han glömt sin ryggsäck. Det missade jag. Vem vet vad som hänt, om du inte hittat den.” De kommer in i skogspartiet som avskiljer stugtomten från vägen. Istället för att gå mot vändplanen där Fannys och Ediths bilar står, viker Stella av ut i skogen, sneddar hon genom den. Blåbärsris knastrar under skorna, björksnår snärtar dem på benen. Till slut stannar Stella. Hon pekar.
”Där. Där står bilen. Kom nu. Vi ska äta
frukost med Ulf nu.”
Edith och Fanny. De vill springa men har
ingenstans att fly till. Fanny i sitt huvud. Förbannar sin trötta tröghet. Inga
vapen med. Edith i sitt huvud. Ekande rädsla hon försöker fylla med hopp. Hopp
om gammal dams godhet. Gammal ovillkorligt älskandes mamma- dams godhet. Hopp
gäckar likt dimma.
Ändå. De följer Stella fram till folkabussen.
En rostig, gammal folkabuss. Fanny och Edith. De andas fjärilvingars slag. De
andas. Bräckligt.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten