Hmmm, Uhhh, Hmmm, Uhhh, hon gnuggade tinningarna med fingertopparna, fortsatte med cirklande rörelser över pannans linjer. Inga fåror tänkte hon men mjuka linjer, ja just det, mjuka linjer. Fast huvudet molade var det inte så farligt intalade hon sig gång på gång. Egentligen fanns det ju inget alls att oroa sig för.
Hon grävde i handväskan, brun med blå, gröna blommor. Precis när hon ville sätta sig tillrätta reste sig damen som hade fönsterplatsen ursäktande. Typisk dålig timing. Hon hade ingen lust att resa på sig men än mindre lust att få någon annans bakdel pressad i näshöjd. Detta var konsekvensen av att sitta intill gången. Konsekvensen av att hon var en sådan envis, långsint enstöring. Fast inte kunde det vara det som var anledningen till att hennes son Matthias hade flyttat. Flyttat och flyttat ibland kändes det som om han flytt.
Fönsterplats damen banade sin väg mot rad nummer 17. Hon kunde se henne tydligt, hennes ljusbruna stövlar var prydligt putsade, blänkte på flera meters avstånd. I sitt stilla sinne undrade hon om hon också skulle fira jul med släkten? Åh andra sidan kanske hon bara skulle mellanlanda . För visst var det så att Amsterdam var en enda stor knytpunkt, en tillfällig plats för miljoner resenärer. Nå, hon var inte en av dom.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten