Aulan var välkomnade pyntad, fast det var heltäckningsmattan som hon uppmärksammade allra mest. Det filttygs liknande mörkgröna, hennes svarta låg klackade skor sjönk ner i det mjuka.
Harpans sång någonstans bakom kulisserna.
Trivsam trängsel. Aulan var inte särskilt stor. Första raderna bestod av gymnastiksalens trä gula bänkar. Småsyskonens stoj, föräldrarnas förväntan, täckjackor, kappor, halsdukar, slarvigt upphängda över stolar i svart och röd hårdplast.
Pappmuggar, vita, till bredden fyllda med kaffe eller te spred sina ångor runt frusna händer.
Hon strök med mjuka händer över den spräckligt gröna klänning, rättade till hårnålarna.
De hittade tre stolar nära scenen, Mia, Matthias, Frederic. Hans hand rörde lätt vid hennes skuldra.
Hennes höft ömmade. Belysningen dämpades, hyschande...väntan..
Julspelet var sagolikt. Jules var vacker, otroligt vacker, hon lyste upp aulan.
Stora mjuka bomulls vingar, förtrollade, hon inte bara spelade hon var hela rymdens julängel.
"Tittut, hi,hi"
Krypande, bökande under stolar, liten, busig, plirande blick.
Mias blick sökte barna skratt, föll på ett par ljusbruna välputsade stövlar. Mötte fönsterplats damens häpna blick, igenkännande, nickande. Mia tyckte sig se hur ansiktsuttrycket byttes i hänförd beundran. Den mörka basrösten kom ifrån scenen:
"Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.
Giv mig en fest som gläder mest
den konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
giv mig en änglavakt.
Giv mig ett hem på fosterjord,
en gran med barn i ring,
en kväll i ljus med Herrens ord
och mörker däromkring.
Giv mig ett bo met samvetsro,
med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord
och ljus av Herrens ord.
Till hög, till låg, till rik, till arm,
kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid. "
(Zacharias Topelius julpsalm Julvisa)
Smärtan i höften tilltog samtidigt som hon följde ödets koreografi.
Hon dansade fritt, hänsynslöst, långdraget, vilt. Drömmande, svävande
liksom utanför sig själv.
Applåderna överröstade. Jules såg Matthias, Frederic, såg på farmor, neg, högaktningsfullt.
Något inom henne ville skrika "när ses vi igen?", istället slängde hon
en slängkyss.
Hann inte få något gensvar. Ridån slöts och öppnades åter.
En ensam stol, tomhet, smärta. Det enda som fanns, en handväska, brun med blå gröna blommor.
Inget mer.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten