Jules härliga skratt genomsyrade rummet liksom studsade mot det ljusa trägolvet, emot de höga nyss nyputsade fönstren, dämpades något när de vidrörde de ljust lila gardinerna. Hettan ifrån brasan gav en omedelbar känsla av att vilja krypa ihop med knäna under hakan, av att vilja krama om benen och låta huvudet vila lite snett. Hon stod emot impulsen var medveten om att en dam inte bör ta sig för mycket friheter.
De hade pysslat, de hade ritat, färglagt en 2 meter lång tekning på rulle. Sinterklaas och hans häst, Sinterklaas med sitt vita skägg, sin gyllene stav sin röda mitra, morötter till hästen, små runda hårda pepparkakor, en sko. Hennes hand värkte efter deras tekningsmaraton men det gjorde ingenting. Tillsammans de var åtminstone tillsammans.
Jules klampade omkring i en blå läderstövel i storlek 28. Åh ena sidan förståligt att man hade på sig skorna inomhus eftersom huset var kyligt, nej kyligt var inte rätta ordet men dragigt fast i gången var det ju iskallt precis som på toaletten. Tur att hon inte var här oftare än hon var, det här landet var ju riktigt ruggigt. Den andra skon, ja den vänstra stod intill stapeln av vedträn. Jules hade fått en bok av Sinterklaas, det hade hon berättat med stolt röst. En bok som hon själv kunde läsa ur. Det var sista morgonen som hon skulle hitta sin sko fylld med godis, små pepparkakor och presenter för den här gången.
När kvällen närmade sig hade hon sett förväntan i Jules ögon sett hur hela hennes kropp liksom kliade av spänning. Flickan hade hoppat upp och ner på soffan fast hon inte fick. Kikat, spejat ut i mörkret. Gatan hade knappt varit skönjbar i det svaga ljuset ifrån lyktstolparna som stod sparsamt utspridda i den breda återvändsgränden. Skogsdungens början, gårdens slut gränsen emellan var svår att urskilja. Hon hade hoppats att han skulle komma, ja Sinterklaas.
Förväntan hade bytts i släng med dörrar, irritation, otålighet och att ligga raklång på soffan med spända armar och tårna pekande upp i taket.
Kvällens crescendo var inte Lego Friends eller make up och låtsas örhängena men den nya familjemedlemmen, hamstern. Som om familjemedlemmarna i denna familj bara kunde komma och gå hur som helst. Om en inte passade kunde man alltid skaffa en ny?
Vad trodde dom att dom var dessa människor, vad trodde dom om henne, hur hade de vågat stänga henne ute? De senaste två åren hade varit värdefulla för henne. Jules hade förgyllt hennes liv, att vara farmor tog på krafterna, kanske var det därför som hon kände sig så trött?
Geen opmerkingen:
Een reactie posten