På den första dagen talade Änglarna om den
stora rastlösheten.
De gled in med sina ordlösa budskap, vajade in
som en bris genom det öppna fönstret mellan sömn och vakenhet.
”Till
och med nu, älskade människa” sade de. ”Till och med nu, när du ligger trygg
och vilande i ett varmt hem, omgiven av kärlek som når dig under dygnets alla
timmar…till och med nu stretar du emot.”
Han visste att det här bara var början på någonting. Och att de
hade rätt. Motståndet. Oron. Rastlösheten som grep tag i honom så fort han
började sjunka ner i ögonblickets ögonblick. Mittens mitten. Så fort allt
tystnade inom honom och han sjönk som en lycklig sten i ett hav av VARANDE. Då
tog rastlösheten över. "Borde jag inte diska undan? Gå med hundarna en sväng?
Har jag gjort allt jag skulle göra idag? Glömt något jag borde fixa för i
morrn?”
”Ta
emot. Ta emot det här ögonblicket. Ta emot all kärlek som finns inom dig och omkring
dig. Du ger och skickar kärlek vida omkring, men glömmer att ta emot den kärlek
som vill nå dig.”
Han
andades in och visste att det skulle kunna förändra allt om han kunde lyssna på
dem den här gången. På riktigt.
Andades. In.
Camilla Onell
Geen opmerkingen:
Een reactie posten