Dörrklockan ringde. Martha torkade diskvattnet
av händerna, slängde kökshandduken över axeln och gick för att öppna. Det var
lilla grannfrun från 43:an. Prydlig som alltid, klädd i sandfärgad vinterrock
och stilfullt knuten magentafärgad sjal.
”Gokväll Martha. Jag undrar om Sem är hemma?”
Grannfrun höll handväskan i ett fast grepp framför sig, som en sköld. Hon såg
frusen ut. Rädd?
”Han kommer hem lite senare. Han har inte
ställt till med något hoppas jag?”
”Nej, inte alls. Men jag har ett extrajobb åt
honom om han är intresserad.” Hon verkade tveka en aning men fortsatte sedan. ”Jag
behöver hjälp med att möblera om och hänga upp några hyllor och tänkte att han
kanske vill tjäna lite extra pengar?” Hon strök flyktigt över det flätade
skinnet på handväskans framsida.
”Vad snällt av dig. Jag ska fråga honom när
han kommer hem. Jag skickar över honom om han är intresserad.”
”Det blir bra. Jag är hemma ikväll, han kan
komma när det passar honom.”
Väl hemma sjönk Adeline ner på stolen i köket, kappan och skorna fortfarande på.
Kinderna brände. Hon var nog inte riktigt klok. Men nu var det för sent att dra
sig ur.
Hon kunde inte somna om nu när hon visste vad
hjärtat längtade efter. Hon hade ju listan, svart på vitt. Och Sem skulle
hjälpa henne.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten