Meru väntade.
Han hade stannat lite på
avstånd, inne bland träden.
Han kände på sig att det
kanske hjälpte människan att se honom mellan trädstammarna först, där han inte
tedde sig så grå och stor som ute på stigen i allt det vita.
I flocken kallade de
honom ofta Den Grå. Men Meru kände sig mer förbunden med sitt egentliga namn.
Framför allt när han var ute och rörde sig ensam som nu.
Den Grå innehöll en helt
annan namn-energi, som fylldes ihop med hela varg-stammen. Det var en varande
energi, en energi som inte hade så mycket med individen Meru att göra, en
energi som förstärktes ihop med de andra, en styrka som växte fram ur unisonen
med flocken, bergen och dess gemensamma sinne.
Här emellan träden var
han Meru.
Meru, ett barn av
skogen, ett barn av Moder Jord, ett barn väntandes på ett annat barn.
Skogens barn som möttes
igen, båda två med en uppgift som bara kunde fullföljas tillsammans.
Detdär med “ensam är
stark” och “antikens hjältar” var ett koncept som enbart fanns till i de
människo sinnen som tappat kontakten. Som förlorat känselspröten i tårna, i fingrarna,
i magen, i halsgropen, på hjässan, i hjärtat.
Det fanns många ställen
där dessa varelser lyckats stänga av en del av sin själ. “tappat bort sig
själva” som de brukade kalla det.
Meru gäspade.
Mitt emot honom stod
människan.
Han tittade djupt in i hennes
ögon.
De glittrade.
Cecilia Götherström, 9 december 2014.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten