Matthias grävde i nyckellådan, fick tag i bilnycklarna och stängde av oljudet med ett tryck på knappen. Han passade på att justera volymen på stereon. Efteling, Hollands egen sagovärld med den förtrollade skogen hade en egen radiokanal. Jules sjöng med i askungens sång med ljus stämma, så byttes sången i piano toner, Bach, Anna Magdalenas anteckningsbok. Jules gjorde entre i sina Mimmi Pigg skor, hon dansade, trippade, snurrade, steppade som om det var hon som var flickan i sagan med de röda skorna.
Fru Svan kände energin strömma, ville medsläpas, lyftas upp och segla på regnbågens våg. Istället skapade hon en julprydnad av vit och grön mossa. Julhyacinten var försynt, taktfull liksom diplomatisk på ungefär samma vis som Fru Svan. Hon ansträngde sig för att närma sig Matthias med respekt. Hon vågade inte röra vid honom, hon var varse hans skyddande hinna. Snuddade gjorde hon trots allt så där som i förbigående. Egentligen ville hon riva och klösa, ta tag i honom och skaka om honom. Höftprotesen värkte, hon behövde vila.
Dagarna som gått hade de konverserat hövligt med varandra, hon var Mia, han Matthias. Orden, orden hade ingen grund, hittade inget fäste. Trots år av tomrum hade deras vägar korsats igen. Var det ödet eller lyckans nyck?
Geen opmerkingen:
Een reactie posten