Adeline satt på sängkanten och fick syn på sig
själv i spegeln. Sjuttiosex år. Så overkligt.
Bara en siffra, betydde like lite för henne
som spegelbilden där, stämde inte med hur hon kände sig. Hon kände sig fortfarande
kvinna, till och med flicka ibland. Vacker och glödande. Känslig. Fortfarande
spröd. Spegeln talade andra bilder. En av så många andra ’äldre’. Gamlingar.
Påsarna som hängde under haka och ögon fick henne att se brusten ut. Inte samma kvinna som andades på insidan. Den
mjuka björnmagen rullade over låren. Hon tyckte om sin mjuka mage. Om hon hade
varit en björn hade den varit perfekt.
Hon drog koftan omkring sig, reste sig med
möda och gick bort till läsfåtöljen där dagboken låg. Började skriva ner saker
som skulle kunna göra henne glad de kommande veckorna. Syskonbarnen som skulle
komma på besök. Marknaden nästa vecka igen. Att baka julbröd till julafton.
Alldeles tydligt, rösten inom henne. ”Jag
önskar att du hade större drömmar än så.”
Bara det. Bara en mening.
Hon tittade på anteckningarna, på listan,
önskningarna, tankarna, oron, tacksamheten.
Små drömmar?
Fjuttiga?
En varm punkt tog fäste inom henne och spred
sig genom bröstkorg och mage.
Hon vände blad. Fattade pennan igen.
Hjärtedrömmar
- Dansa balett.
- Åka till Mexico
- Kyssa en stilig man
Hon tittade på
listan. Kinderna brände. Dansa balett. Som hon önskade att hon hade gjort det
som ung. Att hon hade fått sväva, lika tyngdlöst genom luften som morgonens
svanar på vattnet.
Hon ville dansa.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten