Den otäcka dagen är nu ett någon annanstans.
Bärnstenstösen är på vinden i skifferflickevärme, gult ljus och snedtak, mörka
balkar och immigt fönster. Bärnstensflickan har träning i att hitta
ensamtrösten drömvägen hjärteljuset. Hon är varm av skönhetsdansen och mätt av
fyra stela, kalla men kanelsockriga bullar. Bärnstensflickan lutar sig in i
fönstersmygen, ritar i den frostiga imman på rutan. Hon har ritat den snälla
stora, den som är hon själv en dag, iklädd skifferflicke- stass. Hår som pekar
rakt upp och ut. Ögon svarta stora, närvarande. Svepande kjol och stora skor.
Snart ska hon se igenom sina egna tecknade skifferstora ögon och ut i mörkret.
Om hon ser genom två par ögon kan hon se extra långt. Kanske finns där
stjärnor, vem vet kan hon se ända upp till dem. Och där finns lillskogen att
titta på. Bärnstensflickans skog. Hon är vän med många av träden. De är snälla,
lugna tröstare. Mamma tycker också om dem, en gång såg hon mamma krama ihåliga
eken. Kanske bärnstensflickan kan se ekorrarna och småfolket och bofinkarna med
dessa extraögon, skifferögon. Teckningen i imman är färdig. Synd att hon inte
kan behålla den, fönsterteckningar rinner snabbt bort. Abrakadabra! Säger hon
och lutar sig in mot skifferögonen.
Det är något som inte stämmer.
Det hon ser är inte rätt syn.
Var är träden?
Liten hand suddar bort den vackra frostiga
skifferflickan
Djupt därinne, djupare än hennes kropps
fysiska gränser räcker föds ett vrål. Där lillskogen stod, finns nu bara ledsna
stumpar och rotvältor, upphystad mossa och breda lerspår efter ett
monsterfordon.
Stympad skog.
Skövlad kärlek.
Ensamhet långt vidare än ensamtröst kan nå.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten