De hade anlänt.
Ett par timmar tidigare
hade Raku, Forst och Meru klivit ner från klippkanten på platån. Elsa hade
somnat och hängde fortfarande över Raku´s nacke. När Raku gick ner på alla fyra
knäna för att lägga sig på mage vaknade hon upp. Hon kände sig lite stel men
konstigt nog inte det minsta kall. Hon såg sig omkring.
Platån sträckte ut sig
som en bred tunga över en del av de vida vidderna som skyddades av klippiga
toppar från alla sidor. Hon kunde se ner till fjorden, till skogen, långt bort i
fjärran.
Under platån låg en
grupp valpar och vilade. Tre stycken…
Mindre grupper av vargar
– svarta, grå, gråvita, rödspräckliga – levde sitt eftermiddags liv i det
solljus som höll på att försvinna. En silver-tung mane var på väg upp på andra
sidan, mitt emot den sjunkande solen.
Allt doftade lugn,
harmoni, varande och samtidigt var det något som tryckte på, tyngde, både
vargar och varande.
Meru sträckte ut sig,
tassarna djupt ner under skaren, ryggen lång i en uppförsbacke från skuldror
till höfter. Han skakade på hela sin varelse, såg Elsa djupt i ögonen, rakt in i
hjärtat av ögonen. Värme, igenkännande, trofasthet, en slags evighet . Samtidigt
flöt ett “det är dags nu” från hans djup till hennes inre.
“Tack, vackra Meru”,
hörde hon sig själv säga.
Hon visste själv inte
var det kom ifrån, hur hon visste hans namn, precis som hon visste vad han
kommunicerade och han vad hon bar på och undrade. Men hon såg på honom att det
var så, det kändes i allt runt omkring dem.
Bakom sig förnimmde Elsa
ett närvarande . Hon hörde mjuka varga-steg i den gnistrande skaren, kände
luften från en andedräkt i nacken, doftade något som hon bara kunde kalla
naturens rökelse.
Hon sneglade åt höger.
En vit, stor, varg-tass.
Så, ännu en. Ett stort fluffigt huvud, vitt, lång nos, svart, snett liggande
ögon, allt.
Den Vita placerade sig
bredvid människan. Sida vid sida. Huvud vid huvud, hjärta vid hjärta. Blickarna
riktade åt samma håll.
Cecilia Götherström, 19 december 2014
Geen opmerkingen:
Een reactie posten