Elsa andades in
bergsluften.
Den Vita drog in luften
genom både nos och framtänder.
Meru lade sig ner och
gäspade stort i en indandning.
Det var stilla, och ändå
rörelse.
All rörelse som skedde
var som om den skedde i stillhet. Till och med de vargar i klungan lite längre
ner på vidderna, rullandes runt i en blandning av stojjande och blottade
tänder, i förberedelsen på jakten, rörde sig i en synkronisitet som varken kunde
eller skulle beskrivas med ord. All rörelse hade ett syfte, och själva syftet
var rörelsen och varandet i sig.
“Det är det”.
Elsa hörde Den Vita’s
röst i stillheten, trots att inga ljud yttrades i den luft som var
vinter-kall-och-klar utanför deras kropppar.
“Det som är syftet. En
andning, en rörelse, ett varande, ett syfte. I så många olika skepnader.”
Elsa hörde hur en suck
tog sig ut ur hennes egen kropp. En utandandes suck som lät henne sjunka ännu
djupare in i jorden och samtidigt bli så mycket starkare inifrån.
Hon tittade först mot
Den Vita. Sedan mot Meru.
Meru fortsatte där Den
Vita avslutat;
“Allt du ser, allt du
möter, i människan, i djuret, i sten, i trä, i vatten, i eld, i mossa, i frost,
i allt finns andetaget. Ande-taget. Det pratas om Julens Ande. Om in-andning.
Om ut-andning. Allt är en rörelse av den ande vi alla är. Och vi har alla ett
syfte, en uppgift här, i denhär anden som vi kallar livet, på denhär Jorden som
andas. Men innan vi inser att vi alla är välkomna här, att vi alla and-as, kan
inte klockorna ringa i örat med meddelandet om varför, hur, var och när”. Nu
var de Meru’s tur att sucka tungt.
“Var tappade människan
sitt syfte?” hörde Elsa sig själv fråga högt ut mot den mörka mån-belysta
luften.
“När människan tog in
rädslan i sina hem”, svarade Den Vita. “När människan stannade till, byggde vad
hon kallar hus istället för att vörda det hem hon placerar fötterna i varje
morgon när hon vaknar upp, det hem hennes fingertoppar rör vid varje gång hon
känner luften i beröringen. När människan förkastade vargen ut i den skog, den
vildmark hon stängde sig själv ute ifrån och därmed skilde sig ifrån det
starkaste bandet till naturen hon hade. Där försvann en del av människans själ.
Där tappades den bort, där bytes den ut mot rädsla”.
Den Vita stod upp på
alla fyra i snön. Högtidligt , med luften fylld av både vemod och tillit i ett
och samma andetag.
Cecilia Götherström, 20 december 2014
Geen opmerkingen:
Een reactie posten