Camilla: Regnbågsfolket 17 – Manifesto

 Sista veckan innan jul. Som så ofta ska allt ske och planeras in denna vecka. Eleverna jag jobbar med är utmattade och jag likaså. Kropp och själ har redan gått in i årsslutets meditation, men skola och jobb kräver närvaro och ansträngningar till på fredag, så vi skrapar alla i botten på energikastrullen. I ren sympatitrötthet har jag skjutit på proven för två klasser till efter jul. Mest för att jag önskar att någon skulle göra samma sak för mig. ”Vet du, vi tycker att du förtjänar lite avslappning. Du behöver inte jobba mer i år! Bara gå hem till dina hundar!”

Jag cyklar i regn och blåst till alla julshower och julfester som har radat upp sig. Det här är mitt nya liv. Jag och mina hundar. Ingen bil längre, cykel i alla väder. Liten studio i stället för centrumvåningen vi hade köpt.

När jag ser mina gamla elever uppträda med sång och dans inför en hel teater fylld av människor som ser lika trötta ut som jag själv, nås jag av ett vetande, en insikt så kraftfull att tårarna strömmar. Esmée sjunger Ave Maria och strålar som en ängel. Flickan som knappt tog sig igenom sitt första år på högstadiet, som mådde så uselt, var så skör och känslig at hon gick vilse i varje liten känsloglänta. Hon som drömde så innerligt om att sjunga opera. Hon. Står nu och sjunger så att vi alla blir alldeles tysta och mjuka inombords.

Jag som alltid drömde om att vara en sådan lärare som fick elever att känna sig lyckligt lottade för att de hade mig. Drömmen var att kunna dela det där magiska som bor inom oss. Att hjälpa skingra skuggorna som gärna ser att vi förblir vilse i känsloskogen.

Insikten som stiger inifrån jordens inre skakar om.

Det är jag som är den lyckligt lottade.

Vilken lycka att få ha mött så många vackra själar.

Det är jag.

Som är den lyckligt lottade.

Camilla Onell