Min säng är en båt på ett oroligt hav. Jag
håller mig fast.
Skolfest. De unga dansar, äntligen får flickorna
visa upp klänningarna de pratat om i veckor. Pojkarna går i cirklar, nära nära
hon som är intressant. Men bara nära. Inte ögonkontakt, inte prata. Även de
tuffaste ser tafatta ut, utan sina vanliga uniformer, kepor och huvor.
Strassprydda stilettoklackar ligger efter en
timma i en stor hög i utkanten av dansgolvet. Där står jag, i utkanten. Dansar
behärskat, stelt. Lärardansen. Vi som inte hör hemma här. Vi jobbar. Går runt
och håller koll.
Vad hände med dansen i mig? Jag som älskar att
dansa. Längtar efter att släppa kontrollen. Dansa fritt som om ingen kan se
mig.
Cykelfärd hemåt, sent på kvällen. Som så ofta
ett samtal med mamma, i mitt huvud.
’Jag tycker inte om att du är ensam där borta.
Särskilt inte till jul.’
Jag håller med och känner mig en smula eländig
i detta grottiga, mörka, regniga, stressiga.
Men också en annan ton inom mig. ’Vad är ensamhet mamma? Hur ofta har
inte du känt dig ensam fast du är gift och har familj omkring dig?’ Hon förstår
vad jag menar.
Väl hemma ingen energi, ingen tid. Yr och tom
av trötthet går jag med hundarna i blåst och regn. Bara en dag till, måste orka
till i morgon.
Mitt ordningssinne kräver en text till
kalendern. Men kroppen kräver sömn, Så jag släpper taget, faller. Faller mot
skyddsnätet jag drömmer om. Och bjuder
på den här volten.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten