Orion stod högt på
himlen.
Den Vita stannade.
Lyssnade. Lade lite mer vikt i tassarna på vänster sida där sluttningen bar av
rakt nedåt mot fjordens kalla vatten.
Flocken hade lämnat
skogen och Meru bakom sig många dagar tidigare och vandrat i gänglig takt den
största delen av avståndet.
När de nått de vida
vidderna vid kalfjället hade de flugit fram i full fart ett tag. Inte för
länge. De var tvugna att spara på krafterna eftersom dessa skulle behövas
senare, men fram tills den stunden anlände hade de i alla fall känt av flyktens
vind lite grann.
Vistats en liten stund
där i den ultima friheten där tassarna knappt nuddade marken , där de flöt fram
i jaktens fart över jordens yta. Vinden som svepte in i ögonen, näsborrarna som
vidgades både av luftmotståndet och av att dofterna var mycket mer intensiva i
denhär farten, öronen vikta bakåt för att höra det som varken sågs eller kunde förnimmas av nosen, svansen i linje med terrängen under de svävande tassarna,
håren mellan trampdynorna som känselspröt mot stock, sten, snö och klipphäll.
Andningen som följde rytmen av pulsen.
Magin i att jaga som en
flock, som en enhet, var obeskrivbar för den som aldrig känt varga-energin. Hur
man var en del, trots att man inte var en del, bara var ett. Hur man kände hela
ytan, utrymmet, rymden omkring, under, ovan, emellan, bakom, framför och inne i
hela flocken samtidigt.
I jakten och i flykten
var flocken som mest levande.
Det var bara det att
denhär gången var det inte en jakt på ett byte som skulle försörja varg-stammen
den kommande veckan. Nu var det en förberedelse på att återfinna förlorade
själa-delar.
En övning i
synkronisitet, i förståelse och förundran, i nyfikenhet och visdom, i vetande
och ovetande – allt i ett.
Den Vita vände blicken
upp mot Orion.
Hur kom det sig
egentligen att Orion, Jägaren, hade fått en så stor plats på den mänskliga stjärnhimlen
medans hans två jakt följeslagare, vargarna, fått platserna bakom och under
honom med namnen Lilla Hund och Stora Hund?
Det var dags att
återgälda den äkta mytologin till människan.
Cecilia Götherström, 14 december 2014
Geen opmerkingen:
Een reactie posten