Hon drömmer. Reser genom trädkronor, tvärs
igenom ögonblick med morfar i fiskebåten, fiskenät och fjäll som klibbar på
stövlar och händer, vågskvalp och lukten som sticker i näsan.
Så ser hon det igen. Barndomens
cirkusföreställningar. Trapetskonstnärerna som svävar, dansar i luften, virvlar
tillsammans medans trapetserna håller andningstakten. Det hon minns bäst av
allt är säkerhetsnätet de fångas upp av. För det mesta i slutet av en akt, när
alla konster är visade. Då låter sig akrobaterna falla, graciöst som om det vore en del av koreografin. Nätet ser sagolikt mjukt ut och luftdansarna studsar, högt, sjunker ner i nätet igen för att sedan med en volt komma ner på marken
på smidiga, starka ben. Bara en gång har hon sett ett fall som inte var planerat,
men även den gången var fallet elegant, utan minsta motstånd.
Hon vet varför bilderna kommer tillbaka, till
och med i drömmen vet hon. Hon måste falla nu. Hon måste släppa taget, även hon har ett säkerhetsnät. Stort och sagolikt mjukt. Nattens drömmar
är en påminnelse om det. Hon kan inte stå kvar på trapetsen, håller redan på
att tappa taget och har kämpat emot länge nog. Kropp och ego värker.
Ge upp. Falla. Fångas upp.
Och bjuda på en volt mitt i allt.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten